BuzzadorBLOG

21 maj 2008

Jag läste en kompis inlägg angående nazifeminister, eller de som utpekas som ilskna feminister i dagens medier. Ett givande inlägg. Och, som vanligt, började jag fundera över vad jag tycker - egentligen.

Jag lyckas alltid hamna i någon slags trans när jag funderar över vem jag är, eller vad som är genuint "Jenny" och inte något som påverkat mig som människa. Kan det överhuvudtaget finnas någon slags essens som bara är jag? Ingenting som jag blivit lärd till, ingenting som jag blivit inspirerad av eller någonting som samhället anser är bäst för mig. Jag andas, min hjärna skickar ut rätt signaler så jag kan skriva på tangentbordet. Jag kan tänka. Men det kan alla andra med. (Även om man ibland kan fundera över om vissa tänker ibland).

Något som ligger mig varmt om hjärtat är sociologi. Hur människan formas utifrån sitt samhälle. Den plats där vi lever och verkar. I Sverige rynkar vi gärna på näsan åt människor som vill ha en slant i tunnelbanan, eller springer raskt förbi dem - utan att vilja se. (även jag ibland, det ska erkännas). Men vi behöver inte förflytta oss speciellt långt bort till andra länder innan tiggerier blir någonting naturligt, något som inte är så illa. Det är kanske rent av nödvändigt för deras överlevnad.

Här tänker jag på Sverige och svenskarna. Och vår iver att skänka bidrag till höger och vänster. Visst, det är en behjärtansvärd insats att vilja hjälpa andra människor - i andra länder. Men ibland funderar jag över varför vi i Sverige så många gånger gläds åt att andra länder har det bra och att vårt anseende ligger högt på feel-good-listan. Men de problem som finns inom Sveriges gränser sopas gärna under mattan.

Vi har fallskärmar hit, stora bonusar bland chefer dit. Här finns människor som sysslar med buffel och båg i stor skala för att skaffa sig en hygglig hacka. Sverige verkar vara ett land där många människor väljer att svälja den beska medicinen tills de spyr upp allt - på en gång. Vi vill inte vara till besvär, lillepluttlandet som varit krigsskafferi under två världskrig. Med halvsann neutralitet. Vi vill inte vara med i andra världskriget, men tyskarna fick gärna åka genom vårt avlånga land för att komma till Norge. Det skulle ju varit dumt att neka, för då kanske herr Fürer skulle blivit sinnig, och det vill vi ju inte...

En svensk tiger, hette det då. Vad ska vi kalla oss idag? En svensk sopar inneboende skit under en matta som snart är lika hög som Kebnekaise? Jag tänker kanske mest på Svenskarnas förhållningssätt till våra asylsökande och hur vi, många gånger, behandlar de människor som kommer hit i nödens stund. Nadina, som utvisades trots sin ögonskada som skulle göra henne blind om hon inte fick rätt läkarvård. En läkarvård som inte fanns i hennes land. Fadime, som blev för svensk enligt hennes släkt som mördade henne. Senast läste jag om en rullstolsbunden man som blev utvisad - men rullstolen fick han lämna kvar. En svensk tiger...
...Men då cheferna dricker skumpa efter att ha utvisat Nadina?
Känns det bra då?

Att ge sin röst hörd i Sverige är som att banka huvudet rakt in i en betongvägg. Det finns ja-sägare, rövslikare och de som vill sticka dig i ryggen med första bästa dolk. Här gäller murphys lag, tro för fan inte att du är någonting. På med tagelskjortan och håll käften. Det blir bäst så. För vi kan tiga ihjäl tystnaden här. Eller också kan du skrika dig hes, det finns bra hörselproppar nu för tiden. Tro inte att du är nå'n!

I en bra kommunikation finns det två respondenter. En som talar och en som ska ta emot det som sägs. Det är bara det att själva kommunikationen, det som ska komma fram, försvinner i ett aldrig sinande brus efter vägen. Återigen fladdrar ordet sociologi genom mina tankar. Det som formar mig som människa är kanske i själva verket det brus som hela tiden omger mig. Nyhetssändningar som ska vara så osubjektiva som möjligt, källor som inte får röjas. Yrkesheder, oskrivna lagar. Vi vet att det är fult att prata bakom ryggen på en annan människa, ändå är det det vi helst sysslar med, verkar det som. Ja, jag låter bitter. Ja, jag vill ha någon slags föränding. Nej, jag är inte politiker. Det jag tänker är att pennan är starkare än svärdet. Att det kanske finns någon mer. Någon mer som tänker ungefär som jag.

För tänk om. Tänk om vi skulle våga sträcka ut våra händer, våga gå emot strömmen och göra någonting annat. Då kanske vi skulle klara av att göra någon form av förändring. Tänk om vi kunde få människor att lyssna, att ge människorna en chans att våga vara ärliga. Att ge andra människor, inte bara makthavarna, en chans att få säga vad de tycker. Utan att bli avbrutna, fängslade eller häcklade. Det skulle vara ganska roligt.

Inga kommentarer: