Höstsol

Jahaja. Då var det dags igen då. Eller. Det har varit på gång väldigt länge. Hösten. Fast idag är det vackert ute. Ljusblå himmel, olika färger på träden och lite kyligt. Får försöka lära mig uppskatta att det faktiskt inte blåser halv storm, är dimmigt och fuktigt ute. Jag kommer inte ifrån att det faktiskt är årstider i det här landet. Lika bra att försöka göra det bästa av det hela istället.

Annars snurrar livet på som sig bör. Vår kyl fick en knäpp idag och ville konvertera till frysskåp. När jag skulle ta fram mjölken till morgonkaffet fick jag hacka fram den stelfrusna vita vätskan istället. Suck. Jag kan inte dricka kaffe utan mjölk utan att få ont i magen efteråt. Och jag blir inte glad om jag inte får mitt kaffe. Dilemma. Det fick bli sojamjölk istället. Kaffet blir lite sötare i smaken än annars, men jag slipper ha ont. :)

Idag är det musik som gäller. Körövning ikväll. Hoppas att jag inte drar på mig nån obehaglig bacill igen bara. Näsan tycker sig inte trivas med livet alls idag och halsen känns lite rosslig. Men, som någon klok individ så käckt poängterade.. jag ska inte känna efter så förbannat mycket. En annan klok människa visade på att jag inte ger tillbaka lika mycket pepp som jag vill ha. Tja, det kanske är så.
Just nu.

Att ladda sina batterier kräver en hel del. Speciellt om de råkar vara tömda för stunden. Ber om ursäkt om jag verkar girig då. På att ta emot och inte ge. För jag har gett och gett länge nu. Men, men..
bitterhet platsar inte i en blogg.

Trots att hösten är ett stort utropstecken som man inte kan vifta bort.

Idag vill jag skriva. Idag ska jag skriva. Idag. Nu.

Pslam 702

Jag vill ge Dig o Herre min lovsång,
jag vill tacka med skönaste ord,
för Din kärlek och nåd som är gränslös,
jag vill tacka för allt gott Du gjort.

Jag vill göra mitt liv till en lovsång till Dig,
där var ton skall en hyllning till Dig bära,
och i dagar av glädje och dagar av sorg,
vill jag leva var dag till Din ära.

Ingen annan är värd att besjungas,
endast Du Herre äger min sång,
och i himmelens gyllene salar,
skall jag prisa Dig evighet lång.

Jag vill göra mitt liv till en lovsång till Dig,
där var ton skall en hyllning till Dig bära,
och i dagar av glädje och dagar av sorg,
vill jag leva var dag till Din ära.

Och om sången nån gång skulle tystna,
eller störas av oro och strid,
Herre öppna på nytt mina ögon,
så jag ser att hos Dig är min frid.

Jag vill göra mitt liv till en lovsång till Dig,
där var ton skall en hyllning till Dig bära,
och i dagar av glädje och dagar av sorg,
vill jag leva var dag till Din ära.

Livet

Tack. Tack. Tack.

Tack för den här texten.

Ska på kräftskiva ikväll. Det blir trevligt. Men nu ska jag se till att tiden går tills klockan blir två, för då ska jag träna. Sen blir det hemåt och ombyte som gäller. Sen ska unga fröken smörja kråset.

I ljusets hastighet

Ja. Jag vet. Det är jättetråkigt att skriva om sina eventuella krämpor så här - så att alla kan ta del av det som är dumt. Men jag tänkte mest slänga ut en fråga.

Min mage bråkar fortfarande med mig och får extrema glädjeryckningar så fort jag stoppat i mig något ätbart. För då ska det genom systemet på kortast möjliga tid.

Vad sjutton ska man få i sig som stoppar det här?

Valfläsk

Idag anser jag att det är en rättighet och likaså en skyldighet att masa sig iväg och rösta för vilken framtid vårt avlånga land ska välja. Jag uppskattar den här texten mycket. Det är mitt ställningstagande och jag försöker inte packa på någon annan mina åsikter, men jag vet vart mitt hjärta hör. :)

Ha en fortsatt underbar dag, mina vänner. Nu ska jag göra upp med en extremt bråkig mage som bestämt sig för att göra livet rätt surt för mig.

Galenskaparna & After Shave

Jag bara älskar just den här låten. Varsågoda. :)

Jag önskar att jag var en countrykille,
som drack en flaska Bourbon varje dag
och som alltid bara gjorde det jag ville
och som aldrig nånsin visade sig svag.
Ja, jag önskar det var så jag kunde leva
med läderväst och boots och pickadoll,
och så körde jag en gammal pickup cheva,
och så kalla jag min fru för babydoll.

Och sedan skulle jag gå upp till prästen
och prisa gud och be en stilla bön
och sen sadla upp den gamla fina hästen
och rida över prärien och va skön
Ja jag skulle rida runt och skrika Jiiiehaw
och kanske skjuta någon med min fortyfiwe
och sheriffen skulle sätta sig och skriva
Wanted, alltså jag, dead or alive.

Men jag tycker inte alls om när det smäller
och jag kör inte någon chevrolet
och jag gillar faktiskt inte Burbon heller
och min tro på gud är inte mycket med
jag är allergisk emot kor och emot hästar
Jag är så långt ifrån en cowboy man kan bli
jag varken röker eller super eller festar
men jag njuter av en countrymelodi.

Den lilla gråa tanten

Jag vet att du finns där. Du fina lilla tant, oklanderlig i din beigea kjol och vita blus. Med strumpbyxor och små bruna skor på fötterna. Du som gärna lyssnar på andra i alla samtal. Med ett sött litet leende på läpparna och gärna med knäppta händer. Du vill inte göra väsen av dig utan vill bara vara med. Du finns där, men du vill inte märkas. Det finns det andra som gör mycket bättre. Som en liten inspelningsmaskin sitter du där och tar in allt som alla andra säger. Du lyssnar och lyssnar...

Jag funderar ibland vad du egentligen funderar på. Vem du är och varför du valt ett liv i skymundan. Ibland funderar jag på vart du tagit vägen innan jag upptäcker att du suttit där i ditt soffhörn hela tiden. Du kan konsten att smälta in i din omgivning, lilla tant. Om någon lägger märke till dig blir du glad, på ditt lilla vis. Men i det stora hela vill du helst vara för dig själv, mitt i allt stoj och glam. Lilla tant.

Är det kanske så att det är din man som får ta den stora platsen. Han som ska höras och synas och du som ska se till att allt flyter på som det ska? Att du är den starka kvinnan bakom den man som tror sig vara en ordentlig alfahanne. Handlar det kanske om blyghet från din sida? Att inte våga ta plats? Lilla tant, vad är din hemlighet?

Just att du är så tystlåten gör mig nyfiken. Kanske för att jag inte är likadan själv. Där du föredrar oskyldiga färgsättningar drar jag på mig påfågelskruden. När du lyssnar vill jag gärna prata..

Lilla tant. En dag kanske jag förstår din hemlighet. Men till dess kommer du alltid fascinera mig. Din gråhet och tystnad är så motsatt mitt liv. Vem vet, vi kanske gör ett gott par tillsammans. :)

Gäsp!

Jag förstår inte riktigt hur liten mig fungerar många gånger. Det är mer regel än undantag att jag inte kan sova de dagar jag ska upp och jobba. I natt är ytterligare ett lysande exempel på detta då jag fått hela två timmars sömn på hela natten.

Jag sover tidigt på förnatten i några timmar och sedan är det bara jag, natten och fläktens gnisslande - alternativt någon hård bendel från Henkeponken som gnider sig in mellan revbenen på mig.

Tre dagar ska jag jobba nu. Börjar ju onekligen jättefint, det här. Kommer säkert vara jättetrött ikväll. Alternativt övertrött.. eller lätt psykotisk.

Nåja, nu ska här slevas in frukost innan det är dags att göra sin dag på jobbet.

Ha det gott allihop. :)

Tankar

Tystnad, eftertanke och sökande efter ro. Tre musketörer som vill göra gott. Människor idag strävar efter nyheter, efter spänning och bättre teknologi. Allt snurrar på fort. Alla vill ha nyheterna, det som är häftigt, det som ger prestige. De materiella drömmarna har blivit viktigare än tankarna som byggs av vår egen fantasi. Det har blivit viktigare att köpa lyckan än att bry sig om sina medmänniskor. Det mänskliga mötet mellan människor, att dricka en kopp kaffe, prata en kort stund med en flyktig bekant eller hjälpa någon utan baktankar börjar långsamt ändra form. Vi har alldeles för bråttom idag. Det finns inte tid att sitta ner hos någon som är ensam, eller också väljer man att sitta ner och prata medan man funderar på att tiden går. Det är, för mig, tragiskt. Människan är ingen maskin.

Vi väljer att springa runt i våra ekorrhjul dagarna i ända. Det ska hinnas med mycket på kortast möjliga tid. Någonstans tror jag att vi glömmer bort oss själva. Vad som är syftet med att vi lever. Det handlar inte om att flest saker då man dör vinner. Det handlar, för mig, om att se det vackra i att regnet långsamt rinner längst med fönstret, att solen glittrar på en vattenyta, att fåglarna kvittrar eller att snön faller. Det handlar om att bry sig om andra. Inte bara att säga att det är så, utan verkligen göra det. Att ge ett uppmuntrande ögonkast, ge någon en kram eller bekräfta att man ser och uppskattar personen man valt att samtala med. Eller att sitta ner en liten stund på jobbet, på sängkanten och prata bort en minut med en vårdtagare. Det behöver alla.

Jag tror att människorna idag många gånger mår dåligt eftersom de sätter för många krav på sig själva. Istället för gemenskap väljer man övertid för att kunna handla det senaste. Att hjälpa en medmänniska känns ofta som ett måste, någonting som behöver passas in i en agenda. Vi glömmer bort att glädje och omtanke mot andra oftast leder till att vi får samma behandling själva. Det tror jag är viktigt att komma ihåg. Om jag kan göra en enda människa glad, uppfylld av glädje eller hopp är det en jättevinst för mig. En enda människa. Jag sträcker ut en hand och någonstans vet jag att det finns en annan människa som kommer ta emot den. Det är livsbejakande. Det behövs.

Tänk om alla människor skulle våga stanna upp en dag, höja blicken från marken och se varandra. Våga ge varandra ett leende eller fråga om de kan hjälpa till med något. Tänk att kunna prata och lyssna på en annan människa utan att känna att det egentligen måste leda någonstans. Att det är stunden man delar som är det viktiga. Att vi är viktiga – tillsammans. Det finns ingen människa som är skapad att vara ensam, men en del väljer ensamheten för att finna ro. Finna sin styrka för att kunna hjälpa sina medmänniskor. Ha kraft att ge till andra människor som är i behov av det.

Det är ingen utopi, mina vänner.
Ta chansen någon gång. Stanna upp, höj blicken och se vem du möter. Le och säg hej. Du kanske inte märker det, men samtidigt är chansen stor att du gjort en annan människa lycklig. Det gör inte ont. Inte det minsta.

Solglitter

Tänk att livet är så spännande ändå. Att en människa kan fundera för mycket, utan att egentligen behöva göra det. Sånt är ganska spännande.

Är nu livet ännu gynnsammare mot denna lilla människa kanske det kommer finnas arbete där hon vill med.

Inga tårar, ingen bitterhet.

Snarare att kärleken ändå fungerar. Trots dubbelt boende. Trots vald ensamhet. Det känns fint. Som sagt. Nu vill jag bara ha annat jobb, lite närmare där jag vill.

Framtiden är intressant.
Det tackar unga fröken för.

Sådäså!

Jag ser ingen fördel med hösten. Ingen alls. Det är kallt ute på mornarna, dagen är förrädiskt varm och kvällen mörk och tung. Det är en likvaka, mina vänner. Löven på träden ändrar färg och faller sedan till marken. Fåglarna flyttar ifrån oss, syrsorna fryser ihjäl allt eftersom. Bönderna plöjer upp sina fält och lämnar marken blottad. Som bruna sår ligger nu det tidigare vajande vetefältet. Vår boskap får snart komma in i ladugårdarna igen. Blommorna vissnar och förruttnelsen är snart ett faktum. Som ett varigt sår. Hösten är hemsk.

Jag ser ingen fördel med den. Hösten. Inte det minsta. Snart är dimman ett faktum. Den klibbiga, vita dimman som sänker sig som en tung, grå, illasittande yllefilt över våra landskap. Dimman, de upplöjda åkermarkerna och trädens nakna grenar som sträcker sig upp mot himlen. Den grå himlen. Senhöstens himmel. Den som är snål med solsken men som gärna bjuder på regnrusk, snålblåst och kyla. Höststormarna som viner runt husknuten är otrevlig, ogästvänlig och obehaglig. Hösten suger.

Människorna skyndar sig gärna in till sina trygga hem när hösten är här. Gatorna blir allt tommare och fylls istället av fallna löv och smuts. Luften är, förvisso, klar i början av hösten. Krispigt vacker och löven blir vackra med alla färger. Men det är ett dödsskri, mina vänner. Som en svanesång på en spegelblank sjö. Naturen har fått nog av kylan. Den vill inte vara med mer. Den lägger sig att vila. All prakt är borta. Kvar finns bara det karga, det kyliga, det ensamma och en smak av jord, förruttnelse och avsked. Hösten är en budbärare om avsked. Om avslut. En pekpinne att vintern är i antågande.

Hösten är vindens årstid. Löv som åker runt i en liten tromb någonstans. Vind, regn och dimma. Tre musketörer som avslutar sommarens mjuka värme, dess sprudlande blomsterprakt och rika djurliv. Hösten vill kapsla in livet. Ge spelrum åt ensamhet, fundersamheter och det lätt desperata i att få människor att träffas inomhus vid sena middagar vid levande ljus och klingande vinglas. Desperata därför att det egentligen är ganska tråkigt att inte längre kunna njuta av sommarens håvor. Det dröjer länge innan våren kommer igen. Hösten är obarmhärtig.

Mina vänner. Hösten är ett nödvändigt ont. Någonting som ska genomlidas år efter annat. Livet bjuder på bittermandlar, förstår ni. Det är bara att ordentligt tugga upp, få bort eftersmaken och gå vidare med livet. Mot vintern och mot vårens grönska. Men nu, mina vänner. Just nu är hösten ett faktum som vi måste bita oss fast vid ett tag. Och göra det bästa åt hela situationen. För snart, ganska snart, är det vår igen. Då kan jag börja ta del av livet igen och inte grotta ner mig i mörka funderingar och slipper den gråa yllefilten. Det ser jag fram emot.