Tankar

Tystnad, eftertanke och sökande efter ro. Tre musketörer som vill göra gott. Människor idag strävar efter nyheter, efter spänning och bättre teknologi. Allt snurrar på fort. Alla vill ha nyheterna, det som är häftigt, det som ger prestige. De materiella drömmarna har blivit viktigare än tankarna som byggs av vår egen fantasi. Det har blivit viktigare att köpa lyckan än att bry sig om sina medmänniskor. Det mänskliga mötet mellan människor, att dricka en kopp kaffe, prata en kort stund med en flyktig bekant eller hjälpa någon utan baktankar börjar långsamt ändra form. Vi har alldeles för bråttom idag. Det finns inte tid att sitta ner hos någon som är ensam, eller också väljer man att sitta ner och prata medan man funderar på att tiden går. Det är, för mig, tragiskt. Människan är ingen maskin.

Vi väljer att springa runt i våra ekorrhjul dagarna i ända. Det ska hinnas med mycket på kortast möjliga tid. Någonstans tror jag att vi glömmer bort oss själva. Vad som är syftet med att vi lever. Det handlar inte om att flest saker då man dör vinner. Det handlar, för mig, om att se det vackra i att regnet långsamt rinner längst med fönstret, att solen glittrar på en vattenyta, att fåglarna kvittrar eller att snön faller. Det handlar om att bry sig om andra. Inte bara att säga att det är så, utan verkligen göra det. Att ge ett uppmuntrande ögonkast, ge någon en kram eller bekräfta att man ser och uppskattar personen man valt att samtala med. Eller att sitta ner en liten stund på jobbet, på sängkanten och prata bort en minut med en vårdtagare. Det behöver alla.

Jag tror att människorna idag många gånger mår dåligt eftersom de sätter för många krav på sig själva. Istället för gemenskap väljer man övertid för att kunna handla det senaste. Att hjälpa en medmänniska känns ofta som ett måste, någonting som behöver passas in i en agenda. Vi glömmer bort att glädje och omtanke mot andra oftast leder till att vi får samma behandling själva. Det tror jag är viktigt att komma ihåg. Om jag kan göra en enda människa glad, uppfylld av glädje eller hopp är det en jättevinst för mig. En enda människa. Jag sträcker ut en hand och någonstans vet jag att det finns en annan människa som kommer ta emot den. Det är livsbejakande. Det behövs.

Tänk om alla människor skulle våga stanna upp en dag, höja blicken från marken och se varandra. Våga ge varandra ett leende eller fråga om de kan hjälpa till med något. Tänk att kunna prata och lyssna på en annan människa utan att känna att det egentligen måste leda någonstans. Att det är stunden man delar som är det viktiga. Att vi är viktiga – tillsammans. Det finns ingen människa som är skapad att vara ensam, men en del väljer ensamheten för att finna ro. Finna sin styrka för att kunna hjälpa sina medmänniskor. Ha kraft att ge till andra människor som är i behov av det.

Det är ingen utopi, mina vänner.
Ta chansen någon gång. Stanna upp, höj blicken och se vem du möter. Le och säg hej. Du kanske inte märker det, men samtidigt är chansen stor att du gjort en annan människa lycklig. Det gör inte ont. Inte det minsta.