Håhåjaja..
Tänk att man glömmer hur risig man faktiskt är varje gång en ny förkylningsbacill bestämmer sig för att just min lekamen är bästa stället att hålla hov på. Den här gången är lika olustig som alla andra gånger, med ont i halsen och niagarafallsnäsa. Antar att det bara är att hålla ut. Tråkigt!

Nåja, jag ska försöka äta lite och inte helt gräva ner mig i min olustighet. En liten förkylning ska inte få förstöra min dag. Tur att vi lagade så pass mycket mat igår att vi bara kan värma upp resterna idag. För att stå och kocka i köket är ingen höjdare. Inte idag i alla fall.

Pratade lite med Henkemans minsta lillasyster som hade religion. Jag bad henne ställa frågan: "Varför alla religioner egentligen är så sammanlappade. Är det därför att det egentligen handlar om en och samma gud eller är det därför att vi människor inte har bättre fantasi?"

För som jag ser det mynnar alla religioner någongång ut i ett budskap om att kärlek är det viktigaste, att en rättrogen ska vara vänlig mot sina medmänniskor och att det är bättre att le mot människor istället för att sparka dom i skrevet - oavsett vad man anser om personen i fråga. För mig blir det då att det största, själva essensen, av troendet överlag är kärlek.

Det är inte helt fel. Alla behöver vi lite kärlek ibland. Och omtanke..

Henkeman kom hem från stora billghetsvarehuset med massor med kläder och annat smått och gott. Han hade faktiskt handlat mer åt mig än åt honom själv, raringen. Jag fick, bland annat, en jättesöt mugg med en randig liten kissekatt med glasögon på nosen. Så den är numer favvoritmuggen och kompanjonen framför datorn.

Mina egna små troll sover så gott i sängkammaren just nu, Olga ligger i Henkemans säng och Lisa har intagit favvoritplatsen vid mattes huvudkudde. Frid råder i lyan - för tillfället i alla fall.
Känner mig faktiskt lite nykär just nu. Saknar Henkeman och vill vara med honom mest hela tiden. Hehe, stackarn kommer inte få det lätt med en gosesjuk flickvän ikväll. ;)

Just nu poppar jag musik för fulla muggar, dricker en välbehövlig kopp kaffe och njuter av livet överlag. Solen skiner och det är faktiskt fina löv utanför mitt fönster. Dom gula är inte favvoriten, det ska vara dom där klarröda löven som ska falla sådär snyggt och virvlande.
Då kanske jag kan uppskatta hösten.
Eller inte..

Men, men.. säg inte att jag inte försöker.

Hösten är för mig rökiga jazztoner, massor med varm choklad och värmeljus. Det finns även en mättad arom av äppelkaka och söndagsmiddagar. Höst för mig är, på ett sätt, lugn och ro. På ett annat sätt är hösten kall, tråkig och oåterkallelig. Svårt det där, när någonting egentligen är två sidor av samma mynt...

Kram på er därute.

Jag gillar grönt. Jag gillar ris... jag har dock mina dubier kring Kina. Detta till trots måste jag säga att fotografen har lyckats bra med just den här bilden. För mer fina bilder, tryck här.
Snart kommer Henkeman tillbaka från billiga lågprisvaruhuset där man kan handla allt för en billig peng. Då behöver inte jag vara gräsänka mer. :)

Annars har dagen bestått av städning, diskning och tvättning i stora mått. Så skönt att få ordning på allt stök i lyan så man bara kan slappna av sen. Fast innan jag riktigt kan försoffa mig måste jag skriva rent mina lönepapper.

Ikväll ska jag hem till kära faster och farbror och spela lite, hade jag tänkt mig. Det blir säkert bra, skulle jag tro.

Ta hand om er därute!

Ibland när det blåser som värst utanför och när livet kan kännas lite knövligt överlag.
Då brukar jag alltid tänka - det kunde ha varit värre. ;)

Ha en underbar dag och ta hand om er därute!

Indisk dikt

Dagen idag är en märklig dag.
Den är din.
Gårdagen föll ur dina händer.
Den kan inte få mera innehåll,
än du redan har givit den.
Morgondagen vet du ingenting om.

Men dagen idag den har du.

Använd dig av det.
I dag kan du glädja en människa.
I dag kan du hjälpa en annan.
Idag kan du leva så att kanske en
annan ikväll kan tacka Dig
för att du finns till
Dagen idag är en betydelsefull dag.
Den är din.

Okänd

SLÄPP TANKEN

Tänk inte så
Nej, nej genom tanken kan du ej hamna i det blå
Dina tankar tar dig till mörkrets grunder
och till slut får du ej i ögonen någon blunder


Jag säger, tänk med ditt hjärta
för jag vet att hjärtat inte ljuger
Bara tänk med ditt hjärta
för jag vet att känslan inte ljuger


Ditt hjärta tar dig över gränser
medan tanken dig begränsar
För visst är känslan alltid sann
till skillnad mot tanken som försvann


Jag säger, tänk med ditt hjärta
för jag vet att hjärtat inte ljuger
Bara tänk med ditt hjärta
för jag vet att känslan inte ljuger


Låt känslan styra över tanken
och inte tanken över känslan
Börja leva ditt liv så
så hamnar du snart i det blå


Jag säger, tänk med ditt hjärta
för jag vet att hjärtat inte ljuger
Bara tänk med ditt hjärta
för jag vet att känslan inte ljuger

Sari Jansson

För mer glada skratt, besök den här sidan.

Mer natur, kunde inte låta bli. Irland är vackert!

Tänk att vi bor på en så vacker planet. Synd att vi så gärna vill hantera den på fel sätt många gånger...

Det känns som jag i mitt förra liv var en indiantjej.

"Vi ärver inte vår planet av våra förfäder, vi lånar den av våra barn."

På tal om musik. Taube i all ära, men den här är klart bäst, om du frågar mig. Speciellt då Freddie Wadlings raspiga stämma lyser upp den mörka höstkvällen. Då ryser jag ända in i hjärteroten...

Sjuttonde balladen
Evert Taube

Det kostar på att hålla fred, gud vet,
med den som tigger mig att jag skall sjunga,
och smickrar mig inför allmänhet,
men mördar mig i lönndom med sin tunga.
Det kostar på att dricka av hans vin,
med tvekan fattar jag det fyllda glaset,
han skryter med att han betalt kalaset
och kallar mig bakom ryggen för ett svin.

Men jag har råd, du gamle lurifax,
och Ni, min nådiga, med allt ert pladder,
se, jag har råd att sjunga för er strax,
med poesi besvarar jag ert sladder!
Med gudar dricker jag för ert väl
och lockar fredens ängel ner i gruset,
se'n jag visat, vem som tålde ruset,
och sagt er sanningen och frälst min själ.

Ty sanningen gör gott, och det är sant
att om i detta land man bryter seden
och inte ständigt kacklar likadant
som alla andra kycklingar i reden
men går sin egen väg med stor besvär,
förgäter fulheten för allt det sköna,
då kacklar alltid någon gammal höna,
hur förfärligt lättsinnig man är.

Men kackla ni i morgon, just idag
när jag har ordet, vill jag hellre gala:
Kuckeliku! Mitt herrskap, till behag
för er jag har satt livet på det hala,
tänkt mer på glädjen än på gods och gull,
ty någon skall fördriva tråkigheten
om ryktet ock skall gå till evigheten,
att jag har sjungit för att jag var full.

Jag står här ensam, fast i lustigt lag,
nåväl, med rätt, ty själv min väg jag väljer
och målet ser jag tydligt, dag från dag,
långt bortom dessa flaskor och buteljer.
Och just vid dessa silversträngars drill
en röst mig når, som hörs blott av poeter,
jag glömmer därvid alla små förtreter
och dricker, stolt, min ädla ungmö till!

Nu är hösten här. På riktigt. När jag skulle till jobbet idag kunde jag knappt se ut genom fönstret av all dimma som hade lagt sig som den där trista, gråa, filten över landskapet.
Trots denna något trista vy traskade jag iväg till jobbet och belönades med en superglad sagofarbror och ett kalasfint väder på eftermiddagen. När man inte tycker om vädret får man glädjas åt andra saker istället. Eller nåt. :p

Jag kommer få vara ledig en hel vecka. Snacka semester. Bara få sova så länge jag vill. Kunna stänga av klockan och göra precis vad jag känner för. Sånt gillar jag. Det fungerar inte att hela tiden prestera på topp, ibland måste det finnas möjlighet att varva ner och bara vara med.

Nu ska en kvittrande glad liten Jenny snubbla iväg och ha körövning. Det är viktigt för mig att veta att musiken fortfarande har stor betydelse i mitt liv, även om det har varit lite mycket ett tag. Musik är för mig, som jag säkert poängterat tidigare, fint förpackade känslor på burk. Musiken är nog lite av mitt prozac.

Ta hand om er därute.

Sömn är klart underskattat. Utan sömn blir dagen ett töcken.
Kvällen ska tillbringas i soffan. Basta!

Jenny är något trött idag. Men det blir allt bättre. Ge mig mer kaffe och choklad så kommer jag på benen igen. Har sovit mest hela dagen, men det är sånt som händer ibland. Imorgon är en ny dag med spännande möjligheter.

Laddar batterierna idag. Det är ganska skönt. Ibland snurrar livet på så snabbt att man inte riktigt hänger med. Då behövs dagar av eftertanke och vila. En mental omstart.
Att bara göra sånt som behövs göra, som glömts bort kan vara nog så lugnande. plocka i och ur diskmaskinen, vattna törstiga blommor, laga mat och allt annat som bör göras i hemmet för att allt inte ska rasa ihop. Det är skönt.

Att tänka på att inte tänka alls. Det är någonting som jag behöver lära mig. Att vara i nuet och inte ta med mig saker och ting i tanken, vrida och vända på problemen eller grubbla över varför saker och ting är som dom är. Någon poängterade för mig att jag har så fullt upp med alla andra människors livskaruseller att jag inte har tid att åka på min egen. Att vara en människa som är omtänksam och som vill hjälpa har både för- och nackdelar många gånger.

Men det är ganska svårt. Jag är så van vid att se till att alla andra ska må så bra som möjligt att jag ibland skyfflar mina egna bekymmer och tankar åt sidan. Det är någonting som inte är bra. Att ta med sig jobbet hem är inget bra, det heller. Jag måste lära mig det. Kanske läge att tänka på att jag lämnar jobbet när dörren stängs efter mig. Jobb är jobb och jag är jag.
Jag är inte mitt jobb och mitt jobb är inte Jenny.

Kvällen kommer att bestå av matlagning. Quornlasange och hemgjord pannacotta till efterrätt. Kanske slår jag på stort och serverar smörstekta äppelbitar till efterrätten.
Det är faktiskt bara söndag en gång i veckan.

Att överlämna sitt hjärta till någon annan. Att överlämna ansvar.
Det är bland det svåraste men ibland också det mest befriande man kan göra.
Att slippa göra val och bara vara.
Det kräver styrka och mod.
Det kräver tillit.

För att orka vara stark måste man ibland få vara svag.

Änglar. Visst finns dom?
Det måste dom göra.

En lite tuff lördag för mig idag. Men det finns trygga och säkra människor som tar hand om andra när livet känns hårt och tufft. Att må dåligt i själen måste vara bland det värsta man kan råka ut för. Det drar med sig så mycket runt omkring på något sätt. Att kämpa för att hjälpa andra människor är både en gåva och någonting som inte bör tas allt för lättvindigt. Att känna att det fortfarande finns ork och kraft att sträva vidare. Uppåt, mot det ljusa. Att vara den där handen som vill hjälpa till att dra upp. I både med som motgång.

Än värre blir det av att många tyvärr är allt för intoleranta, enligt min mening. Alla ska bara tänka på sig själva. Det är djungelns lag och den svagaste glöms gärna bort eller skyfflas under samhällets tunga heltäckningsmatta. Det känns som många har glömt bort att kedjan är som starkast vid den svagaste länken. Det är alltid lättare att vända bort blicken än att försöka hjälpa någon annan. Det gör mig förbannad.

Varför är vi rädda för våra medmänniskor i det här samhället?

Jag hoppas att allt kommer ordna sig till slut. Tittade just ut genom fönstret där solen tittade fram genom molnmassorna. Det känns som någon däruppe försöker ge mig kraft och ork. Visar att dom finns där just för mig.

Visst sjutton finns det änglar.

Vem skulle annars ta hand om oss?

Om man tänker efter blir man något sänkt ibland. Kom fram till att under ett år, räknat från oktober har jag fått säga hejdå för alltid till fyra personer som jag på något sätt kände och hade nära, både i jobbet, bland mina vänner och även mina arbetskamrater. Att man ska kasta in handuken är visserligen det enda som är säkert, men det blir lätt lite mycket ibland. Idag fick jag reda på att en två år yngre klasskamrat till mig råkat ut för en olycka och omkommit. Det känns ganska surt. Speciellt då jag känner familjen ifråga.

Ändå får man försöka tänka på att det är livets gång. Men jag funderar ändå en hel del idag. Många tankar som virvlar och vill komma upp till ytan. Varför, är kanske frågan som bubblar mest. Men det är även just den frågan jag aldrig kommer få svar på. Livet går vidare precis som förut, men det känns ändå skönt att sända en stilla tanke till alla dom som just nu behöver gå igenom traumatiska händelser i sina liv. Kom ihåg att människan egentligen aldrig är ensam. Någonstans finns det en annan människa som så gärna vill sträcka ut en hand och hjälpa till när livet ställs på ända.

Någonstans finns en person som bryr sig om just dig.

Vissa gånger är det svårt att vara jublande glad. Men någonstans tror jag att människan behöver såväl eftertänksamhet som sorgsna tankar. Annars skulle hon inte veta hur det ska kännas att vara lycklig. Det är aldrig någon som säger att det ska vara lätt att vara människa. Men det finns heller ingen som säger att medmänsklighet, empati och omsorg för en annan människa är lätt. Det känns konstigt, tycker jag. Att bry sig om och stötta andra människor är det som är att leva. Det som gör att, åtminstone jag, orkar se mig i spegeln varje morgon. Redo att möta en ny dag.

En tanke som ofta kommer tillbaka till mig handlar om mig och mitt. För om jag en dag inte står ut med att se mitt eget ansikte i spegeln, eller om jag känner att jag inte duger någonting till. Hur ska jag då kunna inbilla andra människor i min närhet att jag faktiskt kan göra någon skillnad? Därför anser jag att det är viktigt med en gruntrygghet. Att jag vet vem jag är och att jag vet om mina styrkor och de delar av mig som är lite mjukare. Jag skriver inte svagheter, för som jag ser det behöver jag inga svagheter utan försöker - i möjligaste mån - se på de svagare delarna av mig som någonting som kan gå att utveckla. Helylle? Kanske. men det fungerar för mig.

Den dagen jag känner att jag inte har någonting att erbjuda en annan människa, den dagen är det dags att jag stänger igen butiken. För då har jag gett upp. Men än så länge vet jag att jag har massor med saker att uträtta och många människor att stötta, hjälpa och vara vän med.
Att sakna de människor som står mig nära är lite tungt. Det hör till livet.

Ibland hjälper det mig att tänka att de människor som idag är änglar sitter på en molntapp och kikar på mig. De finns i min omgivning hela tiden och de ser till att jag orkar göra det jag gör. De ger mig mod och skänker mig styrka när och om det behövs. Bara för att man inte är kroppslig betyder inte det att man är borta. Jag blir stärkt av att veta att jag aldrig är ensam.

Trygghet. Det är något fint. Att veta att det finns en plats där man är säker, skyddad och där man kan vara precis den man är. Trygghet, för mig, är närhet till andra människor. Jag mår som bäst när jag inte distanserar mig till andra. När jag känner att där jag är gör jag nytta. Jag mår som bäst när jag kan hjälpa en medmänniska.

Oavsett om det handlar om att hjälpa någon över gatan eller stötta och finnas till när och om det behövs. Jag mår bra när jag vet att mina medmänniskor är tillfreds med sina liv. Jag mår bra av att höra andetag vid sidan om mig när jag sover, av mjuka kattassar, av en god måltid och glädjen som jag får tillbaka av att hjälpa andra.

Musik gör mig trygg. Även om jag kan vara lite låg eller trött kan musiken alltid få mig på rätt spår igen. En god bok har samma verkan. Allt tillsammans är det som gör mig till den jag är. En grundtrygghet som hjälper mig att vara mig, liksom. Just nu känner jag att jag är relativt trygg i mig själv. Men sånt kan ändras fort. Hösten är inte min årstid, om man säger så.

"Hicka, ofrivillig, hastig och krampaktig sammandragning av mellangärdet med häftig inandning och påföljande tillslutning av struphuvudet."

En otacksam grej hickan. Det finns massor med huskurer, men ingen fungerar för mig. Sitter här och har hickat i säkert en halvtimme snart. Det känns i magen, vill jag lova. :(
Det borde ge med sig snart, annars blir liten mig lessen i ögat...

Huskurer:

• Att tugga i sig och snabbt svälja en till två matskedar strösocker
• Svälja tre gånger samtidigt som man håller andan
• Hålla andan direkt efter första hickningen
• Att man blir överraskad eller skrämd av något
• Hålla för näsan och samtidigt dricka vatten
• Hålla andan genom att stänga munnen och hålla för näsan
• Dricka vinäger
• Dricka upp och ned
• Ät en matsked senap
• Tugga en sockerbit och svälja ner den med vatten samtidigt som man håller andan
• Dricka så mycket vatten som möjligt i en enda klunk
• Blöta en sockerbit i ättikssprit och äta upp den
• Ät en tesked sylt
• Hålla för öronen, med fingrarna, så att man inte hör något tills hickan är borta.
• Mun-mot-mun metoden (hjälper mot “fyllehicka”)

Nåja, jag ska testa att dricka vatten eller smaska socker, tror jag. Eller dricka från fel sida glaset. Sak samma, det blir nog väl...

En sak är säker. Hicka är inget roligt!

Det är kallt på hösten. Jag vill att det ska vara varmt.
Gillar inte kyla, regn och rusk. Vill ha sol, fågelkvitter och fjärilar.
Det dröjer massalänge innan jag får det som jag vill ha det.
Är nog lika bra att gilla läget...

Ska snart iväg och träna lite, välbehövligt men lite halvsegt att komma dit. Men, men.. latmasken ska inte vinna den här gången. :)

Får tänka på utflykter, sociala sällskap och mysmusik. Då fixar jag den här hösten med. Snart kanske man kan börja äta knastevarma kastanjer med mycket salt och smör på och dricka ett gott rödvin. Det är nu man kan lyssna på soft musik, kura ihop med en filt och bara mysa till det.
Japp. Så får det bli!

Sådärja. En dag när det inte händer någonting. Stackars T fick smärre panik och skeppade iväg mig till datorns värld ett tag. Tyckler nästan synd om honom med. en liten praktikanttös som hänger efter honom i hasorna hela tiden, känslan av att veta att det inte finns någonting att visa. Känslan av panik? Ångest över att det inte finns relevanta arbetsuppgifter?

Efter att ha gått igenom brandskyddet och burit ner ett bord fick jag således ledigt. Kan inte säga att jag klagar, men att sitta och blogga på arbetstid är kanske aningens olämpligt. Eller inte. *funderar* Egentligen är jag ju inte på jobbet och får lön. Därmed betyder väl detta att jag inte behöver ha dåligt samvete för att göra ingenting. Usch, jag bryr mig för mycket om allting. Men det är det som gör mig till den person jag är. Skit i uppfostran och sociologi. ;)

Har börjat tänka mycket på vad jag vill göra resten av mitt liv. det tar upp en hel del tid utan att jag kommer fram till någonting konstruktivt. Är det nödvändigt av mig? Energislukande och funderingar som snurrar runt i ett snabbt tempo. Behöver jag känna såhär? Vad vill jag? Utan att tänka på alla andra. Vem är Jenny i sitt yrkesverksamma liv? Får filosofera vidare i just de frågorna, återkommer när jag hittar något bra svar.

Tog ut mig rejält på gymet igår. Vilekt resulterade i att jag blev alldeles skakig och somnade fotöljen hemma hos Z och J. Fast, å andra sidan, dom behöver inte ha en så sovvänlig fotölj. ;p Känner fortfarande att jag är lite skakig i händerna. Men det ger sig säkert. Annars får jag knalla till gymet ikväll med, för att skaka bort skakningarna. Komplicerat värre. :)

Snart är det dags att äta lite mat här. Dagen till ära har latmasken vunnigt, så jag kommer inmundiga en rejäl macka från kära vete & råg. Måste komma ihåg att betala för kaffet jag bommade av snälla mattanten igår. Åtta kronor kostar kaffet här, per kopp.
Vill aldrig bli pensionär.

*Lite senare*

Fy sjutton. Att jag aldrig kan behärska mig. Jag älskar choklad i alla former. Kladdkaka och grädde är en favvorit. *suck* så nu får jag äta upp både mitt något dåliga samvete och illamåendet som kommer som ett brev på posten. Hade jag bott i staterna hade jag nog stämt köket. Eller inte. :)

Känns lite som att drabbas av paltkoma. Att magsäcken blivit överfylld och hotar med strejk eller rent av är på väg att spricka. Stackars omsorgstagarna, få se en sprucken praktikant som hänger lite här och lite där i korridoren.. Eller, förlåt. Blev visst lite osmaklig där. ;)

Det känns som jag lika gärna kan sluta för dagen idag. Att gå med T har visat sig vara ganska lugnt och skönt. Men förra veckan med Y var roligare. (första veckan med N var relativt sömngivande) Gillar när det händer saker och ting omkring mig. När allt flyter på och går som på räls. det är som en ingift släkting sa om kvinnorna i vår släkt: "Är ni gjorda med snabbkräm, eller?" Det ligger nog lite i det.

Jag vill att saker och ting ska hända, gärna igår. Det medför att jag även känner ett visst mått av stress för att jag inte hinner allt jag vill. Och det kan i sin tur vara dumt eftersom jag då riskerar den bedrövliga väggen och utmattningsdeppressioner. Men jag är medveten om detta. Får ända milt krupp av alla må-bra-band eller avslappningsövningar.
Låt mig få ta ut mig, både kroppsligt och mentalt istället.

Imorgon är det onsdag. Mitt i veckan-dagen. Lillelördag. Då ska jag roa mig med att träna och slappa i soffan. Låter väl trevligt? Tänk skön, liggvänlig soffa. Tänk fläckiga och nästan utslitna gympabrallor. Filt, gosiga katter och nånting ointressant på teven.
Lilla jag kommer somna som en prinsessa.

Tubskruvning. Smaka på ordet. Tänk lådor, tänk defekta tuber. Tänk att din arbetsuppgift är att skruva av hatten och platta till tuberna. Den platta tuben i en låda och korken i den andra. En hel dag. Man får ont i fingrarna, vill jag lova. Och respekt för de kognitivt funktionshindrade vännerna som står ut med tristessen och det upprepade arbetet.
Fem dagar i veckan, år som går..

Annars har allt varit okej idag. Men det är snorkallt ute. Åtta grader och vi är inte ens i oktober än. Usch, vintern lär bli lång och tråkig. Gillar inte kyla eller snöslask. Jag vill ju kunna bygga snögubbar eller göra snöänglar. Inte klafsa i gråblöt snö framöver...

Ska strax iväg till gymet nu. Är trött, men vet att jag blir pigg när jag kommer iväg.
Det blir bra. Motion kanske tar bort min annalkande höstdeppighet. Hoppas på det.

Oj, oj, oj...
Det blev ett riktigt trevligt besök i kyrkan och inmundigande av gospelmusik. Extra trevligt då det visar sig att jag kunde nio av tio låtar och kunde sjunga med av hjärtans lust, väl medveten om den unga tjejen som himlade med ögonen i bänken bakom. Jag roade mig kungligt. Tycker att det är snyggt med kåpor på körmedlemmarna, alla är lika och ingen sticker ut ur mängden. Även fast vi ofta är helsvarta i vår kör blir det gärna olika svarta nyanser och då anser jag att nyttan med det helsvarta försvinner. Men, men.. det är bara min enskilda åsikt. :)

Det enda som förtog stämningen var att jag lyckades med konststycket att fumla in linsen så att den blev konvex i ögat, så nu sitter jag med ett rött öga som skaver, trots att dom eviga brillorna sitter på nosen. Hursomhaver så kommer jag säkerligen känna mig piggare i ögat imorgon. Just nu tänker jag mest på hur många gånger man faktiskt blinkar, för då skaver ögat..

Kaffekoppen, min eviga kompanjon framför datorn, är snart slut. Detta grämer mig något, då jag utformat ett viss behov av mjölkfläckat java. Men å andra sidan bör jag kanske inte dricka mer kaffe just nu. Har liksom ingen lust att stirra upp i taket inatt. Måste värna mer om min sömn överlag just nu, känns det som. Att vara konstant trött är inte roligt, vare sig för mig eller för mina kompisar på Måsen. Ny dag i morgon. Ny vecka...

Ta hand om er, och sätt inte in linserna på fel håll. :p

Är trött. Fast på ett ganska rogivande sätt. Idag tycker jag att hösten har kommit till lilla Hjo. För idag fick jag använda vantar när jag cyklade iväg till sagofarbrorn. Ikväll ska jag och yoyomba lyssna på skövde gospelkör som uppträder i korsberga kyrka. Alltid trevligt att komma ut och röra på sig lite. (Även om latmasken i mig vill krypa ner under täcket och sova bort hela vinterhalvåret.)

Ska ta det lugnt ett tag. Vill inte riskera att bränna ut mig eller något. ;) Snart dags att dola lite i köket, sen kanske jag kan unna mig en stunds vila innan det är dags för uppiffning och kyrkbesök.

Håhåjaja..

När jag väl kommer hem ifrån jobbet handlar allt om att koppla av en kort stund och sen sova. Ska upp tidigt imorgon för ytterligare en dags jobb. Gillar inte mornar. Varför kan man inte jobba kväll hela tiden för? Det är då som jag är på topp. Eller.. kanske inte ikväll. Just nu går jag omkring i ett rusigt sockerrus, men annars skulle jag nog vara ganska trött..

Idag fick vi ett överraskningsbesök av Farmor och B. Henkeman fick en för tidig julklapp i form av en jättefin vinterjacka/duffel. Så om ni ser en lång kille med stoltaste hållningen så är det antingen henkeman eller sagofarbrorn. *funderar* eller någon annan som har en bra dag.. *skrattar* Det föll visst på sin egen logik..

Annars har dagen bestått i att spela Spore. Alltid trevligt att själv få skapa en liten sak som utvecklas till något som man själv bestämmer vad det är. Från att vara ett litet grodyngel till.. ja, egenltigen till vad jag vill att det ska utvecklas till. Spännande värre.

Mindre trevligt var dock att tiden bestämde sig för att springa med jättekliv och gjorde att jag fick stressa som sjutton till jobbet. Men, men.. Dataspelet fick mig i sitt våld. Jag hann till jobbet i alla fall. :)

Nu är det sovdax i lilla lyan. Alla sover, utom Lisa som river ner lampor för att få uppmärksamhet. Stackarn, inte lätt att leva upp till att vara en uppmärksamhetsgatflicka. ;)

Nyss hemkommen ifrån jobbet. Det gick ganska bra, måste jag säga. Min arbetskompis var ganska lugn, men pratade mest om mina utbildningar istället för att fråga om sagofarbrorn. Blev både glad och väldigt förvånad idag - jag fick en kram av sagofarbrorn. Mysigt värre. :)

Annars är det ganska lugnt i lilla lyan just nu. Henkeman sitter vid andra datorn. Detta uppskattar inte våra fyrbenta små damer, utan dom försöker göra allt för att husse och matte ska bry sig mer om deras liv. Lisa skriker och piper och växlar detta med att testa om jag märker att hon hänger i gardinen. Olga är som vanligt mer försiktig och kvittrar litegranna, innan hon med stor precision dänger en klofylld tass rakt in i mattes fot...

*en stund senare, efter ojjanden och ajjanden från matte*

Det kanske är bäst att säga god natt till bloggen för den här gången. Får fortsätta filosofera imorgon istället. Kram på er därute... om det finns någon som läser, vilket jag betvivlar...

Ibland funderar jag en del över det här med min yrkesroll och vad som är genuint Jenny. Skiljer det någonting på rollerna jag skapat åt mig? Jag sitter visserligen inte och diskuterar mina personliga problem med mina kognitivt funktionshindrade vänner på dagcentret. Men jag funderar ändå på vart jag drar skillnaden mellan Jobb-Jenny och personliga Jenny. Handlar det om att vara professionell? Att veta vad man gör? Att vara kompetent och stödjande?

Det är säkert en viss fara involverad med att ha luddiga konturer kring arbetsrollen och mig själv. Men det är svårt att arbeta inom vårdsektorn utan att vissa av mina känslor bubblar över i de olika rollerna. Att bry sig om andra människor, att vara medkännande, att ge en kram och lyssna när det behövs...

Då är jag Jenny både som arbets-Jenny och personliga Jenny.

Att inte ta med sig jobbet hem är något man får får lära sig vid min utbildning. Men det är svårt att inte ta med sig personerna och deras egenheter hem.

Risken att arbeta inom vården är att man fäster sig alldeles för mycket kring de personer man arbetar med. Dom blir som familjemedlemmar och många gänger känns det nästan som man, mer eller mindre, bor hemma hos dom istället för hemma hos sig själv.

Att arbeta inom vården är inte alls så enkelt som det kan verka från första början. Att ta hand om andra människor kräver minst lika mycket att man har förmågan att ta hand om sig själv. För hur ska jag kunna hjälpa andra mäniskor om jag inte kan ta hand om, eller känner mig själv?

Därför blir jag arg när jag läser att det i framtiden kommer bli tal på att arbetslösa i första hand ska slussas in till vårdsektorn. Alla människor är inte skapta att kunna arbeta inom vården. Varför ska det då bli någon avstjälpningsplats? Visst att många som arbetar inom vårdsektorn idag går på knäna därför att det inte finns tillräckligt med personal. Men som jag ser det behövs utbildad och kunnig personal. Vi arbetar med människor, för människans bästa. Vi arbetar inte för att enbart få lön i slutet av månaden. Blir inte klok på hur vissa människor tänker ibland.

Nu ska jag snart iväg och jobba. Idag ser jag inte fram emot det. Eller... Idag kommer mitt arbete bli en utmaning. Jag kommer få arbeta tillsamman med en människa som inte har kunskap om vårdyrket, men som ändå vet allting bäst. Det kommer bli en lång och spännande kväll.
Hoppas bara inte att Sagofarbrorn får spel.

Det är bara att bita ihop, ta på sig jobbrollen och kanske sätta mig ner och banka.. jag menar, informera den nye personen om hur man bör bete sig och vilket förhållningssätt som är det rätta då man arbetar med kognitiva funktionshinder. Sen får han välja om han vill lyssna eller inte.
I värsta fall får jag kanske kasta ut honom. ;)

Mysigt.
Taktil massage. Snacka om att varva ner. Även om jag bara fick testa några minuter blev jag som en överkokt spagetti efteråt. Lugn och harmonisk och inte så lite trött. Men det gick över snabbt och sen har jag varit som en duracellkanin resten av dagen. :)

Handelade hem lite mat till lyan och lagade mat. Just nu sitter jag förnöjt och slurpar kaffe samt inmundigar en rejäl skopa hemgjord hallonmousse. Alltid trevligt när man hinner med att vara lite husmoderlig fast man jobbar och sliter som sjutton. ;)

Idag var jag på ett möte angående min sagofarbror. På tre timmar kom vi fram till att hörlurar framför teven och datorn nog var bra, att han borde flytta till ett bättre boende, att personalen behöver relevant utbildning och att rutiner är ett måste när man jobbar som vi gör. Håhåjaja...
Blev lite besviken ett tag då det verkar som en av dom andra vikarierna ska få jobba hos sagofarbrorn men inte jag.. Fast jag ger mig inte. ;) Än är jag fit for fight!

Blev glad idag, när jag ändå skriver om min sagofarbror. Han låg i soffan och när jag kom gående sa han "Hej, Jenny. Hur mår du?" För att ha hans diagnos tycker jag det är ett stort steg. Han valde själv att vara den som tilltalade istället för att tilltalas. Det värmde mitt något besvikna hjärta.

Annars är det lugnt och skönt. Ska iväg och sjunga snart och det kommer bli lika trevligt som vanligt. Musik är viktigt för mig. Sjunga är nästan viktigare. :) Nu ska jag återgå till kaffeslurpandet. Ta hand om er därute och kommentera gärna någon gång så jag vet att det finns någon som läser vad jag skriver.

En något sömnig Jenny framför datorn ikväll. Mätt i magen efter en superb smörgåstårta med kaffe och pärontårta till efterrätt. Grattis käre Farbror.. :)

Roade mig med att titta i en bok kära faster hade med människor som gift sig mellan 1963 - 1965. Alltid roligt att kolla in knasiga frisyrer, missprydande glasögon och stora elefantöron.
Ja, jag vet. Man ska inte döma människor efter utsidan. Men att bara fnissa lite i smyg är väl inte det samma som att häckla någon offentligt?

Det känns som jag håller på att dra på mig en höstförkylning. Vill inte/hinner inte bli sjuk. Men jag får nog bita i det sura äpplet i alla fall. Det är inte roligt. Brukar bli helt sänkt när jag blir förkyld. Ska sova nu och se hur jag känner mig imorgon. Det har känts som att alla har varit sjuka runt omkring mig ett tag nu, så det är inte konstigt om jag får min beskärda del...

Det har varit en bra dag idag. Skönt när det mesta bara flyter på i gamla invanda banor. :)

Vilken rolig dag jag har haft idag. :)
Äntligen fick jag jobba med en kvinna som inte anser att livets mening på dagcenter inte är att koka kaffe eller göra "smooty". Istället har jag fått följa med och sett hur det går att träna med omsorgstagarna. Blev djupt imponerad av en kvinna som sitter i rullstol vanligtvis. Hon klarade av att rulla på golvet och hade en benhård vilja att verkligen kunna lyckas. Leendet efter hon klarat av sin träning kunde nog fått ett granithjärta att smälta. Helt otroligt. Tänk om jag hade den viljan någongång.

Det är härligt att arbeta med mina kompisar jag fått genom mitt yrkesval. Funderade lite på idag hur världen skulle se ut om fler än vi som arbetar inom vården, eller som på annat sätt känner någon med kognitivt funktionshinder, skulle få lära känna människorna som verkligen kämpar. Personligen anser jag det är synd att det finns så många fördomar kring det som är annorlunda. Eller fördomar, snarare rädsla.

Det är som med min sagofarbror. Människor i hans närhet och som inte arbetar tillsammans med honom är ofta rädda eller känner att det måste göra saker och ting på deras sätt för att han ska få det bättre.

Låter det konstigt?

För mig är hela situationen kring min sagofarbror helt befängd.
Men det var inte det jag skulle skriva om. :)

Vad jag vill komma fram till är snarare att de personer som jag lärt känna med kognitiva funktionshinder verkligen har hjärtat på rätt ställe. Jag har, än så länge, bara stött på en människa som jag anser är arg och elak på grund av sin ilska. (men om jag tänker ett steg längre vet jag att den här människans ilska i själva verket är rädsla). Deras känslospröt är mycket bättre utvecklade och de känner av med en gång vilket humör jag är på för stunden.

Verkar jag lessen kommer dom och ger mig en kram, eller fem... ibland får jag heta sexbomb och får pussar i håret, andra gånger möts jag av ett leende. Vissa gånger knuffas jag in i en dörrkarm.. ;)

Hur som helst. Människorna jag möter har alla hjärtan av guld och det är faktsikt roligt att komma till jobbet och få umgås med dom. :) Därför tycker jag att det är så synd att vårdyrket idag är så dåligt betalt. Fast å andra sidan sett så kanske våra politiker gjort det så för att vi får mycket mer mänsklig glädje och närhet än vad många andra yrkeskategorier får. Jag gillar vad jag gör, märks det? :D

Nu ska jag bege mig ut till verkligeheten igen.
Dags att köpa presenter till både käre farbror och Z. ;)

Träningstajm. A är sjuk och Z sa först att hon skulle komma, men backade ur i sista stund. Sak samma. Lilla J klarade skivan iallafall... En timmes träning, varav en kvart på crosstrainern där man kan få fullkroppsträning. Spännande att se hur mycket träningsvärk man drar på sig imorgon. ;)

Annars är det lugnt som vanligt. Ska snart in och bada lite innan jag ska nana kudden. Även fast jag somnade lite innan. Det är ganska mysigt att somna tillsammans la både jag och henkeman märke till. Och nej, inget snusk här inte. Vi var propert klädda bägge två. Men det går att nana ändå. Fast jag har fortfarande små kratrar efter henkemans skäggstubb på hakan. :) Det är nog det som är kärlek.

Ta hand om er därute. Imorgon är en ny dag men nya erfarenheter. Spännande? Det kan jag tyvärr inte kommentera...

Idag vaknade jag redan klockan fem av någon outgrundlig anledning (läs: Kelsjuk Lisa). Just nu är jag i slutet av ett långt frukostmaraton. Jag gillar såna här mornar av någon anledning. Det är tyst och lugnt, jag behöver inte stressa och jag får tid att bara vara. Man hinner med så mycket när man vaknar tidigt och det kan vara nog för att ladda upp batterierna, konstigt nog.

Damerna anser däremot att mattes tidiga morgon är detsamma som mertid för dem. Det ska pipas och skrikas för uppmärksamhet och jönsas i största möjligaste mån för att få mattes uppmärksamhet. Men vad gör väl det, dom är söta när dom sover, dom med. ;)

Nu ska jag pallra mig iväg till praktiken igen. Den här veckan kommer jag få vara med på lite mer gymnastik och data. Förra veckan hade jag kökstjänst. Vi får väl se hur den här veckan går. Ta hand om er därute och skicka gärna iväg något sms om ni har mitt nummer. Det är alltid roligt när det händer någonting. ;)

Sovande damer...

Så var söndagen över. Det blev marknadsbesök och middag innan jobbet. Lugnt och skönt som vanligt. Egentligen inget nytt att tillägga. Känner mig rätt nöjd för tillfället. Vardagen är helt okej just nu. Imorgon börjar en ny vecka. En ny dag i mitt liv. Och nu ska jag sova.

Mellan regnskurarna passade vi på att hjälpa till lite ute på landet hos Farmor och B.
Dessutom fick vi både middag och fika. :)

Henkeman grejade med snickarpryttlar och jag drog på mig gummistövlarna och följde med B ut och plockade svamp. En hel korg full fick vi. Smarrigt med Stolt Fjällskivling. :)

Annars händer inte mycket alls just nu. Ska snart göra päronkräm.
Lugn lördag...

Dörren till friheten, ut ur mörkret.
Känner du dig rädd, lilla vän?
Att vara ensam är inget du behöver vara rädd för.
Mörkret vill inget illa.
Tänk inte på röda ögon och klapprande tänder.
Vi vill dig inget illa.
Det knäpper alltid i gamla byggnader.
Det är för att vi lever.
Iakttar.
Hungrar.
Vi äter inte alls själar, inte än.
Var inte rädd, lilla vän.
Inte långt kvar att gå.
Mörkret pulserar.
Du hör inga fotsteg,
det finns ingen som andas i din vackra nacke.
Det finns bara mörker.
Och ett väntande ljus.
Vi väntar på dig, lilla vän.
Gå nu...

Håhåjaja...
Idag vart det hektiskt. Praktik, träna, klippa sig, åka och handla, laga mat och vara trevlig värdinna. Allt skulle ske mellan fyra fram till klockan sju. Järn-Jenny fixade skivan. Men hon han dock inte byta om. Sak samma. Det vart trevligt i alla fall. :)

Nu mår jag gott. Några glas vin innanför västen och ett lagom glatt humör. Och det är helg. Sånt känns bra. Imorgon ska vi ut till landet och hjälpa Farmor och B med allt som behövs. Hoppas på bra väder och allt sånt. Men innan det ska jag sova. Massor! Det känns som sömn har blivit lite av en bristvara i mitt fall. I dagsläget i alla fall. :)

Lagade riktigt god och nyttig mat ikväll. Kycklinglasange med fullkornsplattor. Till det en blandad sallad. Jag kan om jag vill. Och det är roligt att laga mat, tycker jag. Synd bara att det syns på mig att jag är matglad. :/ Men det blir det ändring på nu med alla träningspass som jag har planerat in i min späckade planering. Så är livet på en pinne...

Nu är lilla mig trött. Lite glad eftersom jag fick hålla i musikunderhållningen för mina omsorgstagare idag. Vi sjöng allt från barnvisor till Gärdestad. Eller.. jag och en tanta till sjöng, de andra skrålade, mumlade eller tjoade efter bästa förmåga. Men roligt hade vi i alla fall. Måste bättra mig i brukspiano, kan inte förlita mig på att sjunga accapella hela tiden. Eller spela gitarr kanske.. Det tål att funderas på. :)

Natti natt... Tidig kväll för fröken J ikväll. Inte börjar hon bli gammal?!

Vi ska sjunga ytterligare en svensk gospelmässa i höst. :)

Kanske är det jag som är mer mottaglig för meningen i den svenska musiken, eller också är jag bara lite mottaglig just nu, men jag känner det lite som man får ett musikliskt knytnävsslag av texterna som vi ska ha. För mig behöver det inte enbart handla om det givna, att gud finns överallt. Utan det handlar minst lika mycket om alla nära och kära som faktiskt står ut med mig, trots PMS eller dåligt humör. Som ställer upp när jag kan behöva det och som jag ställer upp för i min tur. Det handlar om vardagen som vi så lätt slentrianmässigt kallar för grå. Den handlar om vänskap och kärlek. Den handlar om mig och dig...

Jag vet även att det är fel att citera texter rakt av, men nu när jag säger att jag gör det så.. :)

U. Nomark har skrivit en låt som han kallar "Vill du möta mig här?"

Det finns dagar då jag känner att mitt liv går allt för fort.
Att veckorna de fylls av allt som ska bli gjort, och jag hinner inte andas,
inte stanna upp och se allt det underbara som du ville ge.

Vill du möta mig här nu ändå?

Det finns dagar av förtvivlan, då jag inte finner ro. När sorgen blir för tung och
jag mister all min tro. Och jag orkar inte lyfta upp min blick och se mig om och
missar kanske handen som räcks mig gång på gång.

Vill du möta mig här nu ändå?

Det finns dagar som fungerar, när allting flyter på.
När lyckan så känns given och vägen lätt att gå.
Men så missar jag att stanna, känner ingen tacksamhet
och glömmer rikta blicken mot dig fast jag vet:

Att du möter mig här nu ändå.

Det blir mycket nu ett tag. Praktik, jobb och skola. På en gång. Det kommer kännas tungt och jag kommer säkert vara jättetrött. Men jag ska inte vara sämre än att jag ska klara av allt jag satt mig för att klara. Allt kommer att ordna sig. Bara december är ett minne blott. December är månaden jag just nu bävar för. Tiden bara rusar och allt ska bli klart. Allt. *suck* Nåja, det är bara att bita ihop och få saker och ting gjort. Sådäså!

Idag är dagen med stort K. Kören börjar igen. Blir lycklig. Det känns som andningshålen behövs för att jag ska orka. Tungt arbete att skriva rapport kring den psykiska ohälsan bland barn och ungdomar. Speciellt då jag anser att det inte finns några vårdinsatser att tala om i Hjo kommun. Bara det är egentligen ett heltidsjobb att skriva om och intervjua berörda parter om. Men då ska jag ha praktik och göra flera uppgifter som rör min praktik under tiden. Plötsligt känns det som jag kommer klara av att jobba massor med övertid i framtiden. För klarar jag ut det här är jag nog både stresstålig och organiserad. Eller inte... :p

Nu ska jag baka lite pannkakor.
Behöver få lite husmorsgener i arbete och sen luktar det så gott med pannkaksos. ;)
Ska passa på att sjunga lite under tiden. :d

Hmm...
Vad jag förstår så var aerobics ungefär lika ansträngande som jag trott från början. Jag var dock inte med ikväll. Jag och min kropp var inte riktigt på samma våglängd för sportsliga aktiviteter, så jag åkte iväg och spelade bas istället. Det var däremot riktigt trevligt. Kära faster, farmor A och S var där. Käre farbror kollade på dumburken som vanligt och B kom efter hon slutat jobbet. En kväll med släkten. Trevligt värre. (Speciellt när man får välja vilka människor i släkten man ska umgås med.) :p

Imorgon börjar kören igen. Jag har saknat vårt gäng. Att sjunga är nog lika mycket mig som att andas många gånger. Kommer ihåg att farmor nämnde att jag sjöng för full hals redan som ettåring och blev fly förbaskad om någon inte lyssnade.

Ett annat minne, som jag själv minns väldigt väl, handlar om när jag var ensam lucia och skulle underhålla mina åhörare. Jag gick allvarligt fram till varje person och sjöng vackert om julens budskap...
Kära faster nästan låg ner av skratt.
Jag fortsatte hela mitt program och avslutade med orden:

"Nu är jag färdig, så nu kan du skratta!"

Argare femåring kunde man leta efter. ;) Såhär i efterhand kan jag visserligen förstå det komiska i att en liten tjej varsamt vallar omkring bland sina lyssnare.. men det var ändå en psykologisk miss hon gjorde där, kära faster. :)

Nu ska jag drälla runt i köket och laga lite mat. Ta hand om er därute.

En hektisk dag idag. Först får man inte tag på människor man vill få tag på och efter det får man stressa i sig en middag och sedan åka iväg till praktiken, vara där i några timmar, hem och vända och sen till riktiga jobbet. Puh! Skönt att man inte har träningsvärk i alla fall. Eller, det känns lite, men jag är åtminstone mobil och kan röra mig.

Laddade inte lite skön musik i mobilen, så nu har jag en sysselsättning när det behövs. Jag har dessutom en spattig Lisa som kräver uppmärksamhet å det grövsta just nu. Synd för henne att jag måste rusa till praktiken.

Nej, dags att hälla i sig det skållheta kaffet och dra iväg mot nya höjder. :S

Aj...

Ibland blir jag trött på mig själv. Tänk att jag hade förnekat att jag faktiskt gillar känslan av att ta ut sig rejält. Tänk att det tog sån tid att jag började få vissa liknelser med en spädgris på köpet. Nåja. Nu är jag på gång i alla fall. Box-passet var helt suveränt. Kände mig lite som en fet Rocky, men min sparringpartner var helt underbar på att peppa mig så att svetten lackade. Det blir fler gånger, gillar att slåss snällt.

Nu sitter jag här, redan med en begynnande träningsvärk. Men nu ska här bli ändring. Jag sätter inget mål utan vill hellre ändra hela mitt sätt att hantera ätningen kontra matintaget. För faktiskt så äter vi inte superfel mat i lilla lyan, det är bara att vi äter utan att röra på oss och då blir man rätt korpulent till slut. Eller, jag blir i alla fall. Henkeman har en ämnesomsättning som jg skulle vara glad om jag hade hälften av. Han kan säkert bränna fett bara genom att vifta en extra gång på tevespelskontrollen. Typiskt karlar. ;)

Nu är jag mätt i magen efter en måltid bestående av matvete, majs, grönsaksbiffar och en hemgjord sour cream & onionsås. Kolhydratinnehållet kanske lite högt, men om jag ska träna som jag vill kommer jag behöva lite mer energi. Fast å andra siadan åt jag mat, jag smällde inte i mig en godispåse. Känner mig stolt över min prestation. Över att jag faktiskt orkade ett helt pass. Det blir en stor klapp på axeln och som tack kommer jag slappa ikväll. Imorgon väntar praktik och jobb, så då blir det mycket på ett annat sätt...

Schemat för mig kommer se ut såhär (om jag inte blir sjuk):
Måndag - Box-pass
Tisdag - Ledig, Spela bas
Onsdag - Aerobics (är lite tveksam än, men..)
Torsdag - Körövning
Fredag - Styrketräning
Lördag - Ledig dag
Söndag - Poweryoga

Jag känner att det kommer bli bra. Eller, det måste bli bra för att jag ska slipa dra på mig eventuella sjukdomar på grun av begynnande övervikt. Så snälla, fresta mig inte att äta för mycket godis. Det är inte bra för mig. Men på lördag har jag en dag när jag kan äta vad jag vill. Det blir nog bra. Mer lördagsmys åt folket!

Dags att bli smal, snygg och mer vältränad. Idag börjar mitt liv på nytt. Träningen kommer igång igen, vikten rasar och jag kommer få mer ork och lust att göra saker igen. Så här låter det innan träningen. Efter träningen kommer jag nog vara rätt trött...

Första dagen på praktiken idag. Verkar ganska trevligt och så, vi får väl se vad framtiden utvisar. Skriver mer blogg efter träningen.