Vilken rolig dag jag har haft idag. :)
Äntligen fick jag jobba med en kvinna som inte anser att livets mening på dagcenter inte är att koka kaffe eller göra "smooty". Istället har jag fått följa med och sett hur det går att träna med omsorgstagarna. Blev djupt imponerad av en kvinna som sitter i rullstol vanligtvis. Hon klarade av att rulla på golvet och hade en benhård vilja att verkligen kunna lyckas. Leendet efter hon klarat av sin träning kunde nog fått ett granithjärta att smälta. Helt otroligt. Tänk om jag hade den viljan någongång.

Det är härligt att arbeta med mina kompisar jag fått genom mitt yrkesval. Funderade lite på idag hur världen skulle se ut om fler än vi som arbetar inom vården, eller som på annat sätt känner någon med kognitivt funktionshinder, skulle få lära känna människorna som verkligen kämpar. Personligen anser jag det är synd att det finns så många fördomar kring det som är annorlunda. Eller fördomar, snarare rädsla.

Det är som med min sagofarbror. Människor i hans närhet och som inte arbetar tillsammans med honom är ofta rädda eller känner att det måste göra saker och ting på deras sätt för att han ska få det bättre.

Låter det konstigt?

För mig är hela situationen kring min sagofarbror helt befängd.
Men det var inte det jag skulle skriva om. :)

Vad jag vill komma fram till är snarare att de personer som jag lärt känna med kognitiva funktionshinder verkligen har hjärtat på rätt ställe. Jag har, än så länge, bara stött på en människa som jag anser är arg och elak på grund av sin ilska. (men om jag tänker ett steg längre vet jag att den här människans ilska i själva verket är rädsla). Deras känslospröt är mycket bättre utvecklade och de känner av med en gång vilket humör jag är på för stunden.

Verkar jag lessen kommer dom och ger mig en kram, eller fem... ibland får jag heta sexbomb och får pussar i håret, andra gånger möts jag av ett leende. Vissa gånger knuffas jag in i en dörrkarm.. ;)

Hur som helst. Människorna jag möter har alla hjärtan av guld och det är faktsikt roligt att komma till jobbet och få umgås med dom. :) Därför tycker jag att det är så synd att vårdyrket idag är så dåligt betalt. Fast å andra sidan sett så kanske våra politiker gjort det så för att vi får mycket mer mänsklig glädje och närhet än vad många andra yrkeskategorier får. Jag gillar vad jag gör, märks det? :D

Nu ska jag bege mig ut till verkligeheten igen.
Dags att köpa presenter till både käre farbror och Z. ;)