*Trumvirvel*

Idag är jag färdig behandlingspedagog. Två årsutbildning har gett utdelning i form av ett papper som ger mig rätt i att arbeta konstruktivt tillsammas med människor som drabbats av psykisk ohälsa eller som har kognitiva funktionshinder.

Min enda farhåga är vad jag ska göra nu, när jag inte har några skolböcker att fördjupa mig i längre. :p

Jag gav lärarna var sin liten blomma för att visa att jag brydde mig och dom blev så rörda att de fick svårt att prata. Medmänsklighet är nog så viktigt. Även om det handlar om en liten gul vårglöd för 29.9o från Konsum. Nu väntar jag på att tiden ska gå så att jag får åka hem snart.

Ta hand om er därute.

Hjälp? Panik? Nejdå...

Ibland är jag förvånad över hur kommunikation försvinner någonstans på vägen. Jag menar, bruset mellan de två som ska kommunicera kan ibland vara allt för överhängande för sitt eget bästa.

Under flera månaders tid har jag gått omkring och trott att det var lugnt och skönt. Att allt var som det skulle om jag bara gjorde två uppgifter och glodde på en film upp i Timrå.

Nejdå.

När jag dubbelkollade med en av lärarna blev hon så till sig att hon var tvungen att skriva att jag har femton (!) uppgifter kvar att göra. Tack för den födelsedagspresenten, hörni. Den värmde.

Även om jag försökte koppla av så hängde den där skiten över mig hela dagen. Dessutom var jag så sur att jag inte fick någonting gjort. Inte ens den lilla inlämningen som jag trodde mig ha kvar att göra.

Ser jag det från den ljusaste sidan så vet jag att det kommer finnas saker att göra när jag kommer upp imorgon och att jag inte ska behöva känna mig ensam. Det är ett plus i alla fall.

Den mörka sidan vill jag knappt beröra. Den bara klankar ner på mig som person och det är inte det jag vill fundera över.

Nu är allt, utom datorn då, nerplockat och klart inför morgondagens resa. Det kommer bli ett tvivelaktigt äventyr.

Bra tankar. Positivt tänkande. Du fixar det här med.
Jajomensan, serrö...

*suck*

Jäklar!

Grabben är 12...

Grattis på mig idag. :)

Tack då..

Tyckte jag hittade penséer som var häftiga eftersom dom hade en annorlunda färgsättning. Henkeman tyckte dom såg ut som bebisdiarré. Så nu kommer vi ha blommande bebisbajs i våra balkonglådor.

Det är få förunnat.

Svenskan

Svenska Dagbladet har min favoritserie just nu. Berglins.

Eftersom jag är en dutti kicka som länkar så publicerar jag en av seriestriparna här.:

Sammanfattningsvis

Läs mer om Heligenhafen här.

Under den gångna tiden har jag faktiskt hunnit med rätt mycket. Helgen var planerad för barnvaktande. Ett trevligt litet avbräck. Lillkillen och mellantjejen var faktiskt riktigt snälla. Lillkillen var dessutom stolt som en tupp efter att ha fått betala sitt eget godis till kassörskan, fått brygga kaffe till mig och hjälpt till att laga maten. Mellantjejen gav mig en helt annan syn på vad jag ansåg var logik. I deras värld är det fullt naturligt att glömma bort sina fötter när man sitter på en pall, vilket innebär att man trillar på näsan och slår sig när man ska resa på sig. *nickar förståndigt*

Efter det var jag med kära faster på bussresa till Tyskland. Det var jag och 40 pensionärer. Men det var trevligt i alla fall. Det blev påfyllning av förråden och sen passade jag på att köpa en parfym som är svindyr här hemma, men som jag fick för nästan halva priset på båten. Sånt är trevligt. Det jag kommer minnas från själva hotellet var radion, som inte gick att stänga av, inne på toa och dörrmattorna, i samma färg som heltäckningsmattan, som fick agera dukar. Hotellet hette "Den gröne jägaren" och låg vackert belägen strax intill motorvägen och med utsikt över en bensinmack.

Vid middagen fick jag sitta brevid en bordsgranne som började kvällen med att höja mig och mina tankar till skyarna och som, när han klunkat massa vodka, ansåg att jag var en bitterfitta eftersom jag skojade om hans partytrick. Ett partytrick i två delar. Det startade med att han tog en tändsticka och satte i munnen och sen, utan att använda händerna mina vänner, vackert placerade tändstickan så att den blev hängande i höger näsborre. Efter detta, och nu kommer finalen, kunde han ställa tändstickan upp utan att den hade något som helt stöd från något håll... ...Det var kanske då jag förstörde hans skämt genom att, efter att ha fått en tändsticka, valde att luta den mot min ölsejdel och hävda att just min tändsticka var alkoholberoende och behövde stöd för att kunna stå själv.

Det var då jag, i hans ögon, tydligen förvandlades till en bitter gammal tant.

Nåja, efter maten drog vi med några nyfunna kompisar till rummet för ytterligare socialiserande och då berättade jag för tändsticksmannens andre bordskavaljer vad tändsticksmannen sagt till mig. Han blev helt förfärad och frugan sa att hon skulle prata allvar med mannen och att man inte alls skulle uppföra sig så. Jag försökte lugna dom med att bekräfta att jag nog trodde att han mådde dåligt och att jag faktiskt inte tog illa upp, men dagen efter valde tändsticksmannen att noggrant undvika mig. Stackarn verkade så rädd för lilla mig att han valde att stanna kvar på bussen när vi åkte på färjan. Stackars karl.

Jag har haft det jättetrevligt under dom gångna dagarna och kommer leva länge på alltihopa. Nu är det snart påsk och då får vi äta ägg och mysa i goda vänners lag. Det är inte fel, det heller. Ta hand om er därute, nu ska jag äta en sen frukost.

Upp å ner, ner å upp...

Solen skiner, jag betalar räkningar. Pulsen stiger, jag söker jobb. Nu får vi bara hoppas att inte chefsproblematiken som råder inom LSS just nu inom kommunen ligger mig i fatet. Får jag som jag vill kommer jag få 83% hemma hos Sagofarbrorn. Det hoppas jag på. :)

Nu ska jag feja och städa lite i lyan. Kanske gå på promenad en vända. Allt är bra, bara den där gnagande känslan kunde försvinna. Har nog bara druckit för mycket kaffe idag.

Ta hand om er därute.