Ibland är jag förvånad över hur kommunikation försvinner någonstans på vägen. Jag menar, bruset mellan de två som ska kommunicera kan ibland vara allt för överhängande för sitt eget bästa.
Under flera månaders tid har jag gått omkring och trott att det var lugnt och skönt. Att allt var som det skulle om jag bara gjorde två uppgifter och glodde på en film upp i Timrå.
Nejdå.
När jag dubbelkollade med en av lärarna blev hon så till sig att hon var tvungen att skriva att jag har femton (!) uppgifter kvar att göra. Tack för den födelsedagspresenten, hörni. Den värmde.
Även om jag försökte koppla av så hängde den där skiten över mig hela dagen. Dessutom var jag så sur att jag inte fick någonting gjort. Inte ens den lilla inlämningen som jag trodde mig ha kvar att göra.
Ser jag det från den ljusaste sidan så vet jag att det kommer finnas saker att göra när jag kommer upp imorgon och att jag inte ska behöva känna mig ensam. Det är ett plus i alla fall.
Den mörka sidan vill jag knappt beröra. Den bara klankar ner på mig som person och det är inte det jag vill fundera över.
Nu är allt, utom datorn då, nerplockat och klart inför morgondagens resa. Det kommer bli ett tvivelaktigt äventyr.
Bra tankar. Positivt tänkande. Du fixar det här med.
Jajomensan, serrö...
*suck*
1 kommentar:
hoppas att det löser sig gumman
Skicka en kommentar