BuzzadorBLOG

28 maj 2008

Idag är första dagen på länge som jag verkligen är ledig - hela dagen. :) Skolarbetet finns fortfarande där, men jag behöver inte snegla på klockan och veta att jag strax måste åka iväg till min brukares lägenhet. Och eftersom jag faktiskt preseterar bäst framåt kvällen har jag fri tid fram till att jag börjar bli sugen på att plugga. Detta sugna brukar börja vid tre. ;)

Henkeman ringde mig i morse från sina föräldrar, där han hjälper till att röja ur ett skul för tillfället. Han berättade att han skulle iväg till Göteborg över dagen och vara med och spana in en eventuellt ny lägenhet till lillebror Sebastian. Lillgrabben (som visserligen är nästan dubbelt så lång som mig och den mest vältränade på Henkes sida) har skaffat jobb som kock vid en pub strax brevid centralstationen och är i desperat behov av en ny lya. Han är lite söt, för han frågade om Henke kunde följa med. Så lillebror bryr sig om käre storebrors åsikter. ;)
It's love...

Ikväll ska jag iväg till kära faster och traktera min kära svarta elbas igen. Det ska faktiskt bli riktigt trevligt. Musik är något som får mig på bra humör. Och även om jag "bara" spelar Jularbomusik så gör det ingenting. Det är nog lite bandom blandat med en känsla av att hålla det svenska kulturarvet vid liv. Igenkänningens glädje.

Idag har faktiskt mina små troll varit väldans lugna. Det har bara varit lite lek med leksaksråttan, som tydligen behövde bada i vattenskålen. Annars har det varit en väldigt händelselös förmiddag i lilla lyan. Jag ska snart göra några krafttag. Plocka iordning på Ullaredsinköpen (ja, jag är en slarva) och göra världen - och omgivningen - en tjänst genom att ta mig den där välbehövliga duschen. ;)

Har hamnat i en läsarperiod igen. Just nu är det Camilla Läckberg som är på tapeten. Har precis börjat läsa Predikanten och än så länge är den riktigt bra. :) Även om det verkar som gravida kvinnor förföljer mig för tillfället. Tänkte på det redan i Ullared.. det var magar hit och barnskrik dit. Igår var det en film som hette 9 månader och i boken väntar huvudkaraktärens fästmö barn och vaggar omkring och lider i sommarvärmen.
Nåja, det kanske handlar om vad man vill se. ;)

26 maj 2008

Hellre pengalös än byxlös. ;)
Var och handlade massor i Ullared. Sju par brallor och en hel del linnen. Det var trevligt värre, med övernattning i lilla stugan och allt. väl hemma igen var det full fräs till femtioårskalas och efter det var det dags för schlagerfestival. Efter det var det skönt att sova. Igår var det städdag, ljusparty hemma hos Zarah och sen var det fika. Först med närmsta släkten och sen med Anni. Trevligt värre, måste jag säga.

Idag är det läxläsning a'la panik som gäller. Kära lilla Lisa håller dock på att göra mig galen med sitt piande och skrikande och snällande. Att en katt kan vara så enveten. ;)

21 maj 2008

Jag läste en kompis inlägg angående nazifeminister, eller de som utpekas som ilskna feminister i dagens medier. Ett givande inlägg. Och, som vanligt, började jag fundera över vad jag tycker - egentligen.

Jag lyckas alltid hamna i någon slags trans när jag funderar över vem jag är, eller vad som är genuint "Jenny" och inte något som påverkat mig som människa. Kan det överhuvudtaget finnas någon slags essens som bara är jag? Ingenting som jag blivit lärd till, ingenting som jag blivit inspirerad av eller någonting som samhället anser är bäst för mig. Jag andas, min hjärna skickar ut rätt signaler så jag kan skriva på tangentbordet. Jag kan tänka. Men det kan alla andra med. (Även om man ibland kan fundera över om vissa tänker ibland).

Något som ligger mig varmt om hjärtat är sociologi. Hur människan formas utifrån sitt samhälle. Den plats där vi lever och verkar. I Sverige rynkar vi gärna på näsan åt människor som vill ha en slant i tunnelbanan, eller springer raskt förbi dem - utan att vilja se. (även jag ibland, det ska erkännas). Men vi behöver inte förflytta oss speciellt långt bort till andra länder innan tiggerier blir någonting naturligt, något som inte är så illa. Det är kanske rent av nödvändigt för deras överlevnad.

Här tänker jag på Sverige och svenskarna. Och vår iver att skänka bidrag till höger och vänster. Visst, det är en behjärtansvärd insats att vilja hjälpa andra människor - i andra länder. Men ibland funderar jag över varför vi i Sverige så många gånger gläds åt att andra länder har det bra och att vårt anseende ligger högt på feel-good-listan. Men de problem som finns inom Sveriges gränser sopas gärna under mattan.

Vi har fallskärmar hit, stora bonusar bland chefer dit. Här finns människor som sysslar med buffel och båg i stor skala för att skaffa sig en hygglig hacka. Sverige verkar vara ett land där många människor väljer att svälja den beska medicinen tills de spyr upp allt - på en gång. Vi vill inte vara till besvär, lillepluttlandet som varit krigsskafferi under två världskrig. Med halvsann neutralitet. Vi vill inte vara med i andra världskriget, men tyskarna fick gärna åka genom vårt avlånga land för att komma till Norge. Det skulle ju varit dumt att neka, för då kanske herr Fürer skulle blivit sinnig, och det vill vi ju inte...

En svensk tiger, hette det då. Vad ska vi kalla oss idag? En svensk sopar inneboende skit under en matta som snart är lika hög som Kebnekaise? Jag tänker kanske mest på Svenskarnas förhållningssätt till våra asylsökande och hur vi, många gånger, behandlar de människor som kommer hit i nödens stund. Nadina, som utvisades trots sin ögonskada som skulle göra henne blind om hon inte fick rätt läkarvård. En läkarvård som inte fanns i hennes land. Fadime, som blev för svensk enligt hennes släkt som mördade henne. Senast läste jag om en rullstolsbunden man som blev utvisad - men rullstolen fick han lämna kvar. En svensk tiger...
...Men då cheferna dricker skumpa efter att ha utvisat Nadina?
Känns det bra då?

Att ge sin röst hörd i Sverige är som att banka huvudet rakt in i en betongvägg. Det finns ja-sägare, rövslikare och de som vill sticka dig i ryggen med första bästa dolk. Här gäller murphys lag, tro för fan inte att du är någonting. På med tagelskjortan och håll käften. Det blir bäst så. För vi kan tiga ihjäl tystnaden här. Eller också kan du skrika dig hes, det finns bra hörselproppar nu för tiden. Tro inte att du är nå'n!

I en bra kommunikation finns det två respondenter. En som talar och en som ska ta emot det som sägs. Det är bara det att själva kommunikationen, det som ska komma fram, försvinner i ett aldrig sinande brus efter vägen. Återigen fladdrar ordet sociologi genom mina tankar. Det som formar mig som människa är kanske i själva verket det brus som hela tiden omger mig. Nyhetssändningar som ska vara så osubjektiva som möjligt, källor som inte får röjas. Yrkesheder, oskrivna lagar. Vi vet att det är fult att prata bakom ryggen på en annan människa, ändå är det det vi helst sysslar med, verkar det som. Ja, jag låter bitter. Ja, jag vill ha någon slags föränding. Nej, jag är inte politiker. Det jag tänker är att pennan är starkare än svärdet. Att det kanske finns någon mer. Någon mer som tänker ungefär som jag.

För tänk om. Tänk om vi skulle våga sträcka ut våra händer, våga gå emot strömmen och göra någonting annat. Då kanske vi skulle klara av att göra någon form av förändring. Tänk om vi kunde få människor att lyssna, att ge människorna en chans att våga vara ärliga. Att ge andra människor, inte bara makthavarna, en chans att få säga vad de tycker. Utan att bli avbrutna, fängslade eller häcklade. Det skulle vara ganska roligt.

20 maj 2008














Jag jobbar och sliter. :)
Men det är trevligt. Alltid roligt att arbeta med det man själv vill och känner att man orkar med.
Just nu är jag mätt i magen efter att ha ätit kycklinggryta med ris och wokgrönsaker. Lättlagat men mumsegott. Spelade Mario Party 8 igår efter allt pluggande. Livet rullar på som det brukar.

Ska iväg till jobbet om en kvart, så jag borde nog göra mig iordning nu.
Kram, kram..

15 maj 2008

Min utbildning gör mig så arg. Alltså inte utbildningen, men mer samhället och varför samhället inte gör som de borde. Tyvärr tror jag att de som ansvarar för de sjuka och de som har problem i samhället idag inte vet om vad de själva gör många gånger. Samtidigt är många beslutfattare revispinkare. Det är vettentäta skott mellan de olika instanserna som kanske istället borde göra allt för att främja ett samarbete. Just det här att man inte samarbetar leder till att de människor som bäst är i behov av hjälp får finna sig i en situation att de minsann får vänta eftersom det måste beslutas lite här och samtalas lite där, den måste finnas pengar i den kassan och då måste man skära ner lite där.. vilket inte uppslkattas av just den där parten. Så, tyvärr, vi får börja om igen.

Jag får en känsla av att samhället, förhoppningsvis omedvetet, dagligen trampar på sjuka och rädda personer och riktigt trycker ner dom i dyngan. Ibland hoppas jag verkligen på att dessa människor orkade skapa någon form av revolution. Att de stod enade och yrkade på en rejäl förändring. För vad är det som säger att en sjuk människa inte ska ha samma rätt att leva ett drägligt liv som en frisk? Visst, det finns jättemånga lagar och förordningar som ska hjälpa personen till ett drägligt liv med själig levnadsstandard. Men att vänta på exempelvis nya vinterdäck till en rullstol över hela vintern? Eller kanske att vänta på en duschsäng, som sedan anses vara för dyrt? (och man knappt orkar sitta upp i en duschstol?)

Samhället har ibland en tendens att påstå att funktionshindrade människor, likväl som de med psykisk- eller missbruksproblematik kostar för mycket pengar. Den psykiatriska världen går på knäna på grund av indragningar, vårdyrken är lågklassyrken och det finns fortfarande människor i samhället som anser att människor med någon form av utvecklingsstörning är skrämmande eller obehaglig. Eller, kanske ännu värre, något av en clown som ska roa andra. Vart tog den humana synen på människan vägen? Glädjen att hjälpa och stödja en annan människa? Människans inneboende rätt att inte bli sedd som annorlunda? Jag blir lätt irriterad på att människosynen idag räknas i pengar och inte i hur man bör behandla en annan människa.

Jag kommer arbeta med människor som både är funktionshindrade med utvecklingshandlikapp och därtill psykiskt sjuka. Tungt? Visst! Samtidigt känner jag att det finns massor som man kan uträtta i området. Risken är väl kanske att det allsmäktiga samhället sommer sätta upp mer väggar som jag kan rusa in i med full kraft och att samhället inte alls uppskattar att man är sådär osvenskt uppkäftig och inte bryr sig om gängse regler. Men, vad gör det? Jag vet ju att jag kommer göra någon nytta och hjälpa en annan människa.

Vårt kära Sverige har glömt människan idag. Det handlar om prylar, pengar och om social status i samhället. Många människor mår dåligt idag. Vi stressar fram på gatorna, lyfter inte blicken och ser andra människor. Vi går föressten knappt längre, vi springer för att hinna med alla krav och måsten. Självmedicinering i form av frosseri, konstiga preparat eller sex med knepiga relatinsförhållanden är inte ovanligt. Vi spinger för fort, luften går ur oss och då blir vi sjukskrivna. Något som vi får oss att må dåligt eftersom vi då inte uträttar någonting.

Vi mår dåligt för att vi är sjuka. Staten vill dra in på sjukskrivningarna och på den hjälp vi får om vi skulle bli arbetslösa. Jobba mer, tjäna mer pengar, bli någon i karriären, skaffa barn, skaffa för fan inte barn, dagisplatser som är fyllda, sopa bort de mörka molnen då släktingen super - det finns inte, skaffa rätt vänner, jobba på rätt ställe och passa på att sätta dig i tevesoffan någon minut innan tvätten ska strykas, våningen städas eller... ..och sen.. måste..

Ser ni poängen?

Varför inte en dag prova på att hälsa på grannen i trapphuset. Bara strosa runt, kanske mata änderna. Sitta på en parkbänk och njuta av solskenet. Krama sina nära och kära och säga att vi gillar dom. Hjälpa en annan människa. Le åt värden. Prata med en okänd människa i nyktert tillstånd, bara för att det kan vara roligt att se en annan aspekt av livet. Tänka om. Du är bra för det du gör just nu, det finns ingen annan som kan vara du. Och om du inte gör det du skulle ha gjort, vad spelar det egentligen för roll om hundra år?

Livet är vad du själv gör det till. En stor lekplats där det finns möjlighet att prova på allt som du kan tänka dig. Varför ska du då sätta dig på parkbänken brevid lekparken och se på alla andra som leker? Ha kul, lek - lev!

13 maj 2008

Halvklart väder idag. Bra musik på min playlist. Borde plugga. Orkar inte. Vill vara ett med musiken idag. Sväva iväg på noterna, lyssna och bara vara. Allt känns så mycket roligare än att skriva om all den förnedring som drabbat de psykistkt sjuka och de med utvecklingsstörning under hundra år. Frågan är om vi 'normala' människor någongång kan komma ifrån att vi behandlar 'störda' männikor på ett, i mitt tycke, många gånger nervärderande eller udda sätt. Jag tror att alla människor har ett värde och att alla är värda att vara någon. Ingen ska behöva vara hospisaliserad, ett kolli eller en idiot. Alla människor har ett inneboende jag, någonting som gör dem till just en enskild människa.

Jag kan bli så arg på människor som behandlar andra under deras värdighet. ett måtto hos mig blir därför att man aldrig ska förringa en annan människa. Aldrig sätta sig över vad människan säger, istället försöka förstå den andra människans tankar och just deras sätt att kommunicera på. I skolan pratar vi mycket om hjälp till självhjälp. Att jag, i min roll som hjälpare, ska hjälpa den andra människan till att hon ska förstå varför hon är som hon är och även vad hon kan göra för att förmedla sin personlighet till omvärden. För att kunna hjälpa till självhjälp tror jag det är viktigt att ha en inneboende kärlek till andra människor. Och vara nyfiken och inte rädd för det som är annorlunda. Fördomar är för mig bara fördold rädsla. Mänga människor är rädda för det som är annorlunda och därför måste de förklara detta genom att ge en negativ etikett på det. Sånt gillar inte jag.

Men jag kan inte säga att jag är helt fri ifrån fördomar. Det jag menar är istället att ett genuint intresse för andra människor är en bra hjälp för att döda fördomarna. Vad spelar det för roll om en människa inte har förmåga att tala, hon, eller han, förstår lika bra som vi gör. Varför ska vi då tala till denne som han, eller hon, vore ett litet barn? Varför måste så många av oss, överhuvudtaget, tala till utvecklingsstörda människor som om de vore barn? Herregud, vi talar om vuxna människor. Människor som har likadana tankar och funderingar, likadana begär och filosoferingar som vi. enda skillnaden är att de har någon form av handikapp så de inte kan uttrycka sig på samma sätt som vi kan. Jag trivs ypperligt med att arbeta tillsammans med mina utvecklingsstörda vänner. Man får många kramar och pussar, massor med uppmärksamhet och utsätts hela tiden för deras nyfikenhet över mig som person och vem jag är. Det är kärlek. Från båda håll..

Det känns skönt för mig att veta vad jag vill arbeta med. Att veta att jag går till mitt arbete med glädje. Att veta om att jag kommer få arbeta med något dynamiskt hela tiden. Att ha ett arbete där inte varje dag ser likadan ut som den andra. Att veta att jag ena dagen kan få en kram och nästa kanske bli ivägknuffad in i närmsta dörrpost. Jag har hittat hem, känns det som. Bara min utbildning kunde vara färdig någon gång. ;)

För mig har det alltid varit viktigt att känna mig själv för att kunna hjälpa andra. Jag måste kunna lite på mig själv så mycket att jag kan finnas till för andra. Det fungerar inte att sitta och grubbla över hur dålig, ful eller rädd man själv är som människa. De människor jag träffar på har oftast mycket större problematik än jag har, varför ska jag då gå och grubbla över mig och mina tillkortakommanden? Jag tror att det är en styrka att vara säker i sig själv. Men det har varit en lång väg.. och än har jag en lång bit att gå.

Om jag ska rannsaka mig själv med bara enstaka ord tror jag att det skulle se ut ungefär såhär:
Glad, Engagerad, Grubblig, Omtänksam, Trygg och Slarvig. ;)
Inte för jag vet varför alla mina eventuella bloggläsare har någon nytta av mina för- och nackdelar, men det känns skönt att skriva ner någonting.

Kanske är dags att återvända till vardagen nu. Diska, plocka undan, plugga och kanske äta någonting så småningom. Vardagslunk med fötterna djupt nedgrävda i den västgötska myllan.

12 maj 2008

Igår gick en av mina spelvänner bort. Han blev strax över sjuttio år och i slutet var det mer cancer än männika kvar av honom. Det är sorgligt, men samtidigt tror jag att han har det bättre där han är nu, fri från all smärta och tunga mediciner. Han levde ett långt liv med både uppför och nerförsbackar. Hans familj splittrades av hans alkoholmissbruk och även då han blev en nykter alkoholist ville de tyvärr inte veta av honom. Han levde gott ändå, trots skyhöga sockervärden. "Allt går att äta, jag tar bara lite mer insulin". Han hade nära till skratt och en riktig ur-Göteborgare. Hans dragspelande och sina spelkompisar var nog mycket det som gjorde att han klarade av att hålla alkoholdjävulen på avstånd många gånger. Cancern däremot gjorde att han gav upp. Tunga mediciner, allt mer alkohol och ett förfall av kroppen var det som väntade på honom i slutet. Men jag vill inte minnas honom för just dom sakerna. Jag vill komma ihåg honom som den bullrige och vältalige göteborgaren som alltid gav mig stora björnkramar och alltid försökte locka mig till ett skratt. Jag vill minnas honom som han var, inte som han blev i slutet av sitt liv. Jag kommer sakna honom, för mig var han lite av essensen hos dragspelsstämmorna många gånger. Mannen som inte kunde gå och prata samtidigt. Som sa vad han tyckte och kände och som sket fullständigt i hur andra uppfattade honom. Mannen utan lokalsinne, men som ändå arbetade stööre delen av sitt liv som lastbilschaufför. Jag vill minnas honom som stor, bullrig men lättsam. Som den Olle jag lärt känna och älska. Vila i frid, min vän. Du kommer aldrig försvinna ifrån mina tankar. Jag tror att du kommer ha det bra där du hamnar, omgiven av de dragspelsidoler som du så gärna och ofta talade dig varm om.

11 maj 2008

Long time, no see.

Det märks att våren och sommaren gjort intåg i mitt liv just nu. Det har blivit många och långa dagar ute i det fina vädret, långt bort från allt vad skolböcker och läxläsande. Tyvärr. Därmed inte sagt att jag inte tänker och funderar över mitt skolarbete. Det oket kommer inte försvinna förrän jag har papper på att jag verkligen klarat av det jag ska göra. Sen kommer en ny del i mitt liv att starta. Vikariatslivet. Eventuella mammalivet. Läxfria livet. Senare...

Det känns som mitt liv många gånger levs ut i förväg. Jag funderar över hur jag vill att allt ska bli och glömmer därför bort att jag lever ju under tiden som jag funderar. Var inne på en sida där det talas mycket om motivation och personlig coaching och där en av diskussionerna handlar om att man ska leva i nuet. Inte igår, inte imorgon - nu. Fast där var det för sent.. För nu är nu... ... men inte nu. ;) Jag skrev av ett citat som jag tyckte passade: "Om du står med ena benet i det förflutna och det andra i framtiden... då pissar du på nuet!"

Det som egentligen har hänt sen sist är att Henkes lillasyster har blivit singel, vi har hämtat grillen och grillat hemma hos kompisen med uteplats, vi har ätit god buffé för 35 kronor, vi har varit uppe en hel natt och tittat på en nio timmars lång film och vi har sett på när Emmah hade dansuppvisning. Jag har fått ett månadslångt vikariat som personlig assistent och kommer därför börja mitt semestervikariat på torsdag redan. Det klirrar gott i kassan.
Jag, som tidigare velat och varit osäker över det mesta, har börjat trivas i min roll som mig. Det känns tryggt. Nu ska jag bara ta tag i mig själv och göra klart alla uppgifter.. alltså, få ut dom ur hjärnan och ut på papper. Det kanske handlar om någon knepig form av seperationsångest. Jag är så van vid skolan att jag egentligen inte vill släppa taget... Fast den tankegången gör mig deppig, så så är det inte! ;)