Halvklart väder idag. Bra musik på min playlist. Borde plugga. Orkar inte. Vill vara ett med musiken idag. Sväva iväg på noterna, lyssna och bara vara. Allt känns så mycket roligare än att skriva om all den förnedring som drabbat de psykistkt sjuka och de med utvecklingsstörning under hundra år. Frågan är om vi 'normala' människor någongång kan komma ifrån att vi behandlar 'störda' männikor på ett, i mitt tycke, många gånger nervärderande eller udda sätt. Jag tror att alla människor har ett värde och att alla är värda att vara någon. Ingen ska behöva vara hospisaliserad, ett kolli eller en idiot. Alla människor har ett inneboende jag, någonting som gör dem till just en enskild människa.

Jag kan bli så arg på människor som behandlar andra under deras värdighet. ett måtto hos mig blir därför att man aldrig ska förringa en annan människa. Aldrig sätta sig över vad människan säger, istället försöka förstå den andra människans tankar och just deras sätt att kommunicera på. I skolan pratar vi mycket om hjälp till självhjälp. Att jag, i min roll som hjälpare, ska hjälpa den andra människan till att hon ska förstå varför hon är som hon är och även vad hon kan göra för att förmedla sin personlighet till omvärden. För att kunna hjälpa till självhjälp tror jag det är viktigt att ha en inneboende kärlek till andra människor. Och vara nyfiken och inte rädd för det som är annorlunda. Fördomar är för mig bara fördold rädsla. Mänga människor är rädda för det som är annorlunda och därför måste de förklara detta genom att ge en negativ etikett på det. Sånt gillar inte jag.

Men jag kan inte säga att jag är helt fri ifrån fördomar. Det jag menar är istället att ett genuint intresse för andra människor är en bra hjälp för att döda fördomarna. Vad spelar det för roll om en människa inte har förmåga att tala, hon, eller han, förstår lika bra som vi gör. Varför ska vi då tala till denne som han, eller hon, vore ett litet barn? Varför måste så många av oss, överhuvudtaget, tala till utvecklingsstörda människor som om de vore barn? Herregud, vi talar om vuxna människor. Människor som har likadana tankar och funderingar, likadana begär och filosoferingar som vi. enda skillnaden är att de har någon form av handikapp så de inte kan uttrycka sig på samma sätt som vi kan. Jag trivs ypperligt med att arbeta tillsammans med mina utvecklingsstörda vänner. Man får många kramar och pussar, massor med uppmärksamhet och utsätts hela tiden för deras nyfikenhet över mig som person och vem jag är. Det är kärlek. Från båda håll..

Det känns skönt för mig att veta vad jag vill arbeta med. Att veta att jag går till mitt arbete med glädje. Att veta om att jag kommer få arbeta med något dynamiskt hela tiden. Att ha ett arbete där inte varje dag ser likadan ut som den andra. Att veta att jag ena dagen kan få en kram och nästa kanske bli ivägknuffad in i närmsta dörrpost. Jag har hittat hem, känns det som. Bara min utbildning kunde vara färdig någon gång. ;)

För mig har det alltid varit viktigt att känna mig själv för att kunna hjälpa andra. Jag måste kunna lite på mig själv så mycket att jag kan finnas till för andra. Det fungerar inte att sitta och grubbla över hur dålig, ful eller rädd man själv är som människa. De människor jag träffar på har oftast mycket större problematik än jag har, varför ska jag då gå och grubbla över mig och mina tillkortakommanden? Jag tror att det är en styrka att vara säker i sig själv. Men det har varit en lång väg.. och än har jag en lång bit att gå.

Om jag ska rannsaka mig själv med bara enstaka ord tror jag att det skulle se ut ungefär såhär:
Glad, Engagerad, Grubblig, Omtänksam, Trygg och Slarvig. ;)
Inte för jag vet varför alla mina eventuella bloggläsare har någon nytta av mina för- och nackdelar, men det känns skönt att skriva ner någonting.

Kanske är dags att återvända till vardagen nu. Diska, plocka undan, plugga och kanske äta någonting så småningom. Vardagslunk med fötterna djupt nedgrävda i den västgötska myllan.