Min utbildning gör mig så arg. Alltså inte utbildningen, men mer samhället och varför samhället inte gör som de borde. Tyvärr tror jag att de som ansvarar för de sjuka och de som har problem i samhället idag inte vet om vad de själva gör många gånger. Samtidigt är många beslutfattare revispinkare. Det är vettentäta skott mellan de olika instanserna som kanske istället borde göra allt för att främja ett samarbete. Just det här att man inte samarbetar leder till att de människor som bäst är i behov av hjälp får finna sig i en situation att de minsann får vänta eftersom det måste beslutas lite här och samtalas lite där, den måste finnas pengar i den kassan och då måste man skära ner lite där.. vilket inte uppslkattas av just den där parten. Så, tyvärr, vi får börja om igen.

Jag får en känsla av att samhället, förhoppningsvis omedvetet, dagligen trampar på sjuka och rädda personer och riktigt trycker ner dom i dyngan. Ibland hoppas jag verkligen på att dessa människor orkade skapa någon form av revolution. Att de stod enade och yrkade på en rejäl förändring. För vad är det som säger att en sjuk människa inte ska ha samma rätt att leva ett drägligt liv som en frisk? Visst, det finns jättemånga lagar och förordningar som ska hjälpa personen till ett drägligt liv med själig levnadsstandard. Men att vänta på exempelvis nya vinterdäck till en rullstol över hela vintern? Eller kanske att vänta på en duschsäng, som sedan anses vara för dyrt? (och man knappt orkar sitta upp i en duschstol?)

Samhället har ibland en tendens att påstå att funktionshindrade människor, likväl som de med psykisk- eller missbruksproblematik kostar för mycket pengar. Den psykiatriska världen går på knäna på grund av indragningar, vårdyrken är lågklassyrken och det finns fortfarande människor i samhället som anser att människor med någon form av utvecklingsstörning är skrämmande eller obehaglig. Eller, kanske ännu värre, något av en clown som ska roa andra. Vart tog den humana synen på människan vägen? Glädjen att hjälpa och stödja en annan människa? Människans inneboende rätt att inte bli sedd som annorlunda? Jag blir lätt irriterad på att människosynen idag räknas i pengar och inte i hur man bör behandla en annan människa.

Jag kommer arbeta med människor som både är funktionshindrade med utvecklingshandlikapp och därtill psykiskt sjuka. Tungt? Visst! Samtidigt känner jag att det finns massor som man kan uträtta i området. Risken är väl kanske att det allsmäktiga samhället sommer sätta upp mer väggar som jag kan rusa in i med full kraft och att samhället inte alls uppskattar att man är sådär osvenskt uppkäftig och inte bryr sig om gängse regler. Men, vad gör det? Jag vet ju att jag kommer göra någon nytta och hjälpa en annan människa.

Vårt kära Sverige har glömt människan idag. Det handlar om prylar, pengar och om social status i samhället. Många människor mår dåligt idag. Vi stressar fram på gatorna, lyfter inte blicken och ser andra människor. Vi går föressten knappt längre, vi springer för att hinna med alla krav och måsten. Självmedicinering i form av frosseri, konstiga preparat eller sex med knepiga relatinsförhållanden är inte ovanligt. Vi spinger för fort, luften går ur oss och då blir vi sjukskrivna. Något som vi får oss att må dåligt eftersom vi då inte uträttar någonting.

Vi mår dåligt för att vi är sjuka. Staten vill dra in på sjukskrivningarna och på den hjälp vi får om vi skulle bli arbetslösa. Jobba mer, tjäna mer pengar, bli någon i karriären, skaffa barn, skaffa för fan inte barn, dagisplatser som är fyllda, sopa bort de mörka molnen då släktingen super - det finns inte, skaffa rätt vänner, jobba på rätt ställe och passa på att sätta dig i tevesoffan någon minut innan tvätten ska strykas, våningen städas eller... ..och sen.. måste..

Ser ni poängen?

Varför inte en dag prova på att hälsa på grannen i trapphuset. Bara strosa runt, kanske mata änderna. Sitta på en parkbänk och njuta av solskenet. Krama sina nära och kära och säga att vi gillar dom. Hjälpa en annan människa. Le åt värden. Prata med en okänd människa i nyktert tillstånd, bara för att det kan vara roligt att se en annan aspekt av livet. Tänka om. Du är bra för det du gör just nu, det finns ingen annan som kan vara du. Och om du inte gör det du skulle ha gjort, vad spelar det egentligen för roll om hundra år?

Livet är vad du själv gör det till. En stor lekplats där det finns möjlighet att prova på allt som du kan tänka dig. Varför ska du då sätta dig på parkbänken brevid lekparken och se på alla andra som leker? Ha kul, lek - lev!