Hjärnsufflé någon?

Idag är jag trött. Med all rätt.
Har suttit från klockan nio i morse tills nu, klockan fem, framför datorn och skrivit. Det är en åttatimmarsdag med bara korta pauser och ett konstant arbete med att få en så bra text som möjligt. Resultatet blir en hjärna som verka ha råkat ut för såväl en tryckluftsborr som en ångvält. Jag är helt slut.

Nu längtar jag efter.. ja, vad längtar jag efter egentligen. *funderar* Jag längtar efter att få komma utanför dörren och få lite luft så jag piggnar till, alternativt sova i soffan...

Det ska bli en oerhörd lättnad när mitt liv kan anses som skolfritt.

Skrivastuga för missuppfattade studenter...

...Det vore väl nåt? Tänk så många människor som envist skulle ägna sig åt navelskådande eller beklaga sig över lärarnas oförmåga att göra och säga rätt så att de skulle göra sig förstådda. :p

Nej, det är nog ingen bra idé när jag tänker efter.

Mitt liv, just nu, handlar om att hinna göra massor på kortast möjliga tid. Projektarbetet blir nog bra, men just nu känns det som jag går igenom en ansträngande, mental, förlossning. Det är så mycket som ska finjusteras och det finns så lite tid. *suckar*

Men jag kommer bli klar, det vet jag. Och det är en ljusning i mörkret.

Men som det ser ut nu blir det bara en massa läxläsning. Det finns liksom inte utrymme för så mycket mer. Socialt liv? Går det att äta?

Det är jag, datorn och mitt USB-minne. Det är vi mot världen.

Äntligen!

Tänk. När jag vaknade i morse hade det snöat nästan en hel decimeter över natten. Världen är virvlande vit utanför och allt känns så mysigt inbonat. Jag gillar vintern, speciellt när det är mycket snö och frisk luft ute. Med träd som gnistrar av frost i solskenet.

Blir alldeles lycklig och får lust att äta grillade äpplen (grillade i öppen spis), åka pulka, göra snögubbar och ha picknick med varm choklad när, och om, jag skulle bli trött. Tänk att fruset vatten kan frambringa så mycket känslor. Naturen är allt bra mäktig ibland.

Sen är det inte helt fel att hösten verkligen är över heller. Hösten är inget rolig. Hur mycket folk än påpekar för mig att det är vackert med alla färger och att det är så mysigt att kura ihop under en filt och tända ljus...
...För mig handlar hösten om ett uttdraget, kallt isande, dödstjut. Löven trillar av träden för att bli mull. Blommorna förtvinar, fåglarna flyr fältet..
Nej. Hösten är inte min favvoritårstid.

Idag ska jag skriva på mitt projektarbete, gå ut i snön för att pulsa iväg och handla och sen hem och skriva mer projektarbete. Hmm, känns som temat för veckan är spikad.
Läxor, rast, mera läxor.. sova.. vakna.. läxor.. :p

Snart är jag klar med skolan. Det blir skönt.

Kvalificerat ordbajseri...

...är bra att ha i många olika situationer.
Förmågan att prata om ingenting fast det låter som man har massor att säga, eller skriva.

Idag ligger det lite snö på backen och solen skiner. Detta resulterar i att hela huvudet är fyllt av klämkäcka julmelodier och att jag har ett fånleende på läpparna. Småfnissig skriver jag mina skoluppgifter och kommer nog bli färdig för nästa överlämnade lagom tills ikväll. Skönt. :)

Det ska bli härligt den dagen jag vet att jag inte längre behöver gå i skolan mer. Inga uppgifter som hänger över huvudet på mig hela tiden. Ingen mer knastertorr kurslitteratur och inga föreläsningar med tillhörande dålig luftkondisionering. Inte behöva prestera någonting som hela tiden kräver allt av intellektet. Få göra det jag verkligen vill istället för att hela tiden göra saker som alla andra vill.

Pratade med en kompis häromkvällen som var livrädd för arbetslösheten. Någonstans där kände jag att jag själv förändrat mitt tänkande. Jag känner mer att det säkert kommer ordna sig. Jag har mina vikarieinhopp och om jag blir ledig några dagar är det inte fel, det heller.

För bara något år sedan hade jag varit den där personligheten som min kompis är. Förtvivlad, rädd och nedslagen över att någonting tar slut och att jag kastas ut som en sopa, ut till en tärande arbetslöshet.

Jag känner att det är viktigt att vet att jag hela tiden har ett val. Det är faktiskt upp till mig om jag väljer att vara frustrerad över yttre omständigheter eller om jag väljer att ta vara på dagen och njuta av den. Det känns jätteskönt.

Någonstans har jag en känsla av att jag förändrats, till det bättre, bara på några månader. Jag har kanske inte mått jättebra under tiden men det har lett till att jag faktiskt lärt mig ta vara på glädjen, ta av mina skygglappar och dra av mig offerkoftan. Just nu känns det jättefint. Vetskapen om att jag tillåter mig själv att vara bara Jenny. :)

Se på sjutton, det är ju kul..

Äntligen känner jag mig i mitt rätta element. Den gamla invanda rollen som redigerare/journalist spinner av ren trivsel. Jag har fått i uppgift att göra en broschyr till min praktikplats och det är faktiskt jätteroligt. Har en känsla av att det skrivande delen i mig kommer till sin rätt. Det är inte bara omvårdnad-Jenny som gäller.

Har funderat ganska mycket kring det där. Att jag har två ben att stå på som är förankrade i två stora områden. Det ena inom media/jounalistik/informatörsarbete och det andra där jag har kompetens inom vården och som dubbeldiagnospedagog. Det borde innebära att jag kan ha en tryggad framtid, där min kompetens kommer till sin rätt om jag, på något sätt, kan koppla ihop dessa båda sidor av mitt arbetssamma jag.

Tog upp den här tankegången med min enhetschef häromdagen. Hon verkade väldigt intresserad, men i nästa andetag kommenterade hon att jag nog skulle bli för dyr för kommunen. *suck* Hade en känsla av att hon, om någon, borde ha sett min styrka och att det jag skulle kunna göra faktiskt leder till att kommunen utvecklas till det bättre. Men, inte då. Istället handlar allt om pengar, budget och nedskärningar. Det suger ankrumpa!

Nåja, jag kommer skriva ihop ett CV... eller någon form av CV där jag beskriver vem jag är och vad jag kan göra och skicka iväg till kommunerna runtom lilla Hjo. Jag har en känsla av att jag faktiskt har kompetens nog för det. För det finns ju ingen som kommer och knackar på min dörr och säger att jag har fått ett jobb. Sånt får man söka sig till själv. :)

Drömmen vore, om jag själv fick bestämma, att jag skulle få ansvara över informatörsbiten inom vård/omsorg inom kommunen. Att vara lite av en samordnare som kan koppla ihop alla delarna till en enhet och få personalen att inse vikten av att hela tiden arbeta utifrån ett holistiskt synsätt där personen som drabbats av sjukdom eller ohälsa är i fokus. Att arbeta inom vården handlar inte om att käbbla om en massa saker som verksamheten ska göra. Målet är att de personer som är ibehov av hjälp ska få det.

Som jag ser på saken skulle mitt arbeta vara riktat åt två håll. Dels den vårdinriktade biten men även en del där jag skulle kunna övertyga kommunalpolitikerna om fördelarna med att ha en välfungerande vård- och omsorg inom kommunen. För... Låt säga att jag, och de jag skulle kunna arbeta med, faktiskt arbetar på ett sådant sätt att ohälsan i kommunen sänks. Det skulle innebära att Hjo blir en tryggare stad att bo i, med välmående och rosenkindade personer som faktiskt mår bra.

Detta märker människor som bor utanför kommunen och vill även dom ha en del av kakan och kanske till och med flyttar hit. det innebär mer pengar i stadskassan. Pengar som kan användas till vård/omsorg, skola och allt annat som behövs i en kommun. Alltså.. Ökat välmående leder till mer personer som flyttar hit och de, i sin tur, genererar pengar så att vi ytterligare kan få en bättre miljö att bo i. :p

Tyvärr bor vi inte i en utopisk värld. Men om ingen arbetar med detta framför ögonen blir det heller ingen förbättring. Om jag kan ändra människors invanda tankemönster och verkligen har förmågan att banka in ny och uppskattad kunskap i huvudet på människor så skulle världen bli en bra mycket roligare plats att leva i.

Jag kan. Jag vill och jag ska banne mig få ordning på det här...
Sådäså! ;)

Blyg? Jag?
Tystlåten.. visst!
Men blyg?

Det är kanske någonting jag ska ta tag i. Jag är kompetent, smart och bra på det jag gör. Är strukturerad, nyfiken och trivs med människor omkring mig. *mantrar vidare mot oanade höjder* :p

Är glad idag, å några av mina äldsta vänners räkning... Dom ska gifta sig framöver. Mysigt värre. :)
Hoppas dom blir lyckliga.

Livet har upp- och nedförsbackar. Fram- och baksidor... Glädje, blaserad vardag och svart hål.
Det är det allt handlar om. Att kunna väga för- och nackdelar eller balansera mellan vågskålarna så att ingen sida får för mycket av kakan. Murphey's lag gäller... är man för deppig blir ser man så småningom en ljusning i mörkret, men om man är för lycklig riskerar man att, antingen drabbas av maniska utbrott, eller hamna tillbaka ner i brunnen...

Tror nog att det egentligen bara är att gilla läget. Att meningen med livet är inte att förstå alla spelreglerna, utan mer att hänga med och inte vara rädd när det blir för mycket åt något håll.

Att vara människa handlar om så mycket saker. Det handlar om medmänsklighet, närhet, glädje, sorg, omvårdnad, hoppfullhet, sorg... Det handlar om att gör val. Att göra det som hjärtat säger och inte alltid följa huvudet, fast ändå vara på det klara med att hjärnan är bra att använda sig av om man inte vill hamna utanför samhällets gängse normer.

Som jag ser det gäller det att ta tillvara på det som faktiskt är sånt man kan. Att det faktiskt inte är fel att klappa sig själv på axeln och berömma när jag faktiskt gjort någonting som jag är riktigt stolt över. Det handlar inte om att framhäva sig eller att skryta. Men tyvärr är mentaliteten och den sociala preferensramen sådan i det här landet att det anses fult om en annan människa är bättre, eller har bättre kunskaper inom ett specifikt område än någon annan.
Detta är ren tragik, om ni frågar mig.

Hur kommer det sig att någon ska behöva skyla över sina kunskaper för att det annars finns en ganska stor chans att denne person blir en person som andra retar sig på?

Handlar allt bara om avundsjuka, eller är det att andra människor anser att det är farligt om någon faktiskt visar sina framtassar och gör sånt som de själva inte är kapabla till?

Dom här frågorna gör mig ganska förvirrad. För mig är det lite av en paradox. Om jag nu faktiskt har kunskaper, men väljer att inte visa upp dom som påfågelvingar så är det inte bra. Samtidigt är det inte bra att jag inte står fast vid det jag vill och faktiskt kan.

Hur vill människor att jag ska vara då?

Hur vill jag vara?

Jag blir mer och mer intresserad av taktil massage. Tänk att något så naturligt som beröring kan leda till att en människa blir lugn, trygg och avslappnad. Och inte bara den person som blir masserad - hela omgivningen blir avslappnad och på bra humör... ...och inte så lite sömnig. ;)

Satt med när B masserade tre av våra arbetstagare och jag hade stora svårigheter att hålla mig vaken. Inte för att det på något sätt var tråkigt att se på när någon annan blir masserad, utan mer eftersom hela rummet blev som en enda stor värmande omfamning. Ett vitt rum, ljus, lugn musik och doften av en aromatisk kroppsolja. Det är allt som egentligen beövs. Och så någonstans att sitta då, förstås.

Det är intressant att människans basbehov så ofta glöms bort bara för att det oftast finns något annat som känns mer relevant. Jag menar.. tänk om alla människor fick möjligheten att bli omstoppade och omhuldade av någon annan. Om man gav sig tid för lugn och ro eller hade modet att dra sig undan när alla andra väljer att rusa på fortast möjligt mot nya deadlines. Någonstans har jag en känsla av att behovet av lugnande medidiciner och liknande skulle sjunka.

Tänk om det alltid fanns några på en arbetsplats som skapade lugn. Någon som skapat en liten tillflyktsort dit de som är stressade kan komma och få möjligheten att glömma bort sin stress, slippa prata och bara få vara. Det låter helt underbart om ni frågar mig. :)

Jag fick möjligheten att få ta del av hur det känns att bli omstoppad idag. Låg där som en liten burrito och lyssnade på musik, samtidigt som jag fick huvudmassage. Efteråt känner man sig som en pigg, men något överkokt spagetti. Ett lugn sänker sig över hela mig och det känns som ingenting egentligen kan bli fel just nu eftersom jag är så avslappnad och cool att jag inte bryr mig om stress, press, borden eller måsten. Jag bara sitter med ett litet leende på läpparna och älskar hela världen. :p

Ikväll är det körövning och jag väntar med spänning på om det fungerar med min och M's lilla plan. Jag hoppas det. Eller.. Jag vill det! Det skulle bli väldigt roligt och säkert uppskattat. :)
Nu laddar jag visserligen mest till söndagens köruppträdande i Grevbäck, men tiden springer iväg och snart är vi på plats och ska sjunga...
Då gäller det att jag vet hur allt ska vara.
Träna, träna och träna.
Mycket, länge och ihärdigt.

Ta hand om er därute..

Jag är på bra humör ikväll. Saker och ting fungerar, förutom en ganska ihållande smärta i benet. Hatar sår. Speciellt skavsår. Dricker te och slökollar på Van Helsing. Har egentligen inget vettigt att skriva... Men bloggbehovet blev för stort. ;)

Söndag igen. Ganska skönt. En ny vecka ligger framför dig och det är upp till dig hur du vill lägga upp dina aktiviteter eller roliga saker som ska göras. Tänk om det fanns en möjlighet att se på den nya veckan som någonting kravlöst. Slippa alla borden, måsten och ska. Tänk att kunna leva i nuet, utan att tänka på vad som eventuellt kommer hända om man gör si eller så... eller känna ångest över allt man inte hinner med.

Någonstans har jag en känsla av att de krav vi sätter på våra huvuden egentligen inte behövs. Det som är viktigt är ju faktiskt bara jag. För hur ska jag orka med allting jag förutsätter att jag ska klara av om jag, i själva verket, inte orkar med mig själv? Jag har en känsla av att det viktigaste - i alla fall för mig - är att orka vara medmänsklig. Att vara en person som andra gärna söker sig till för att jag, på något sätt, vet hur jag ska vara för att andra ska må bra. Tyvärr misslyckas jag många gånger med att vara den här, väldigt utopiska, bilden av mig själv. Det är en träningssak.

Jag har suttit och plockat i mina gamla skolpapper och fastnade i etikens- och det motiverande samtalets minnesbank. Tycker det är intressant att en människa, som jag med mina små skavanker och ibland låga självkänsla, kan hjälpa andra människor med hjälp av små medel. Bara genom att lyssna, ställa öppna frågor och sammanfatta det som sägs kan jag hjälpa andra med sina problem. Det är väldigt intressant.

Att stanna upp och verkligen lyssna. Inte tänka på någonting annat under tiden som en annan människa faktiskt väljer att prata med just dig. Att ge av din dyrbara tid till en annan människa i syfte att hjälpa och lösa upp problemknutar...
...Att vara medmänniska.

Det är någonting bra. Någonting som jag känner kan göra min vecka lite ljusare och trevligare. Jag kanske är en sån där människa som får energi och mår bra när jag vet att mina vänner och de som finns i min närhet mår bra. Eller, jag tror egentligen inte att det finns någon som tycker det är direkt trevligt när någon mår dåligt av någon anledning. Men jag blir glad när jag vet att jag faktiskt har verktyg i min verktygslåda som jag kan använda för att lappa ihop det som är dåligt. Det blir en winwin-situation.

Men, ni behöver inte vara oroliga. Jag kommer inte använda några såna här knep på er (fast en del av er har ju faktiskt samma kunskaper som jag, eller hur alla DD3:or?). Det är i min arbetssituation dom kommer till nytta. Jag har en känsla av att det främst är där som behövs. :)

Kram på er allihopa. Imorgon börjar en ny vecka...

Tänk att lilla jag faktiskt vågar. Jag vågar ta ton och skäms inte längre för om vissa toner blir lite sura eller om min röst kanske inte riktigt håller sådär bra som jag alltid hoppas att den kan göra. Det är ju jag. Det är min röst och jag gör faktiskt ett bra jobb. *klappa mig själv på axeln*
Varför ska jag inte sjunga om det är det som gör mig glad. Glädjen att kunna glädja andra och förmedla något mer än bara rena toner. Musik är nog så viktigt.

Blev glad. En kompis till mig tillfrågade mig om vi kunde gå ihop ett gäng och sjunga i en lite mindre gruppering, lite mer julmusik. Än så länge är allt i väldigt mycket planeringsstadiet, men det skulle vara väldigt roligt. Imorgon ska jag till biblioteket i lilla höstlövsfyllda staden och kolla om det finns några noter som kan användas. Musiken är det som gör julen.... och knäcken.. julskinkan och Jansons frestelse.. Pepparkakor.. .. ... *drömmer* :p

Det är väldigt skönt att börja hitta tillbaka till gamla hjulspår igen. Dags att lära känna mig och mina intressen liksom. Det blir en spännande upplevelse. Sånt gillar jag. :)

Ta hand om er - så tar jag vara på mig själv.

Taktil massage. Det blir trevligare och trevligare för varje gång jag stiftar bekantskap med den. Beröringsmassage, där syftet är att skapa ro och lugn hos en annan människa. Taktil massage är en ganska intim massageform för man kommer väldigt nära varandra. Allstå, inget snuskigt, utan mer att den som blir masserad känner att personen som masserar bryr sig om den som blir masserad. Hängde ni med? ;)

Hur som helst. Jag har fått i uppgift att lära mig massagen och använda mig av den i helgen för att visa vad jag lärt mig nästa vecka. Nu behöver jag hjälp. För hur ska jag kunna massera om det inte finns människor som jag kan praktisera min nyfunna kunskap på...

Ta hand om er därute.

Jag skrev ett långt meddelande här, kom på mig själv och mina etiska värderingspunkter. Ändrade mig och här är resultatet...

...Det är mänskligt att fela och gudomligt att förlåta...

....Så som du vill att andra ska vara mot dig, så ska du också vara mot dem...

......Till sist vill jag bara poängtera att jag är en människa som alla andra. Hoppas att jag får vara det....

Inte mycket som händer just nu, om jag ska vara ärlig. Massor med IRL-saker som måste bli gjorda. Återkommer när jag har vettigare saker att skriva om. :)

Idag har varit en rolig dag. Jag var ute och fikade med kompis M. på Vete&Råg efter jobbet och passade på att skriva en del på mitt projektarbete när jag kom hem. Jag tyckte att jag tittade på klockan en del, men helt plötsligt var klockan tio.. vart två timmar tagit vägen vet jag inte, men jag vet att jag fick en hel del gjort när det gäller mina läxor. Det känns skönt att jag återfått lite av min, numer, uttröttade studieiver.

Allahelgons Afton. För mig är det nästan starten på julen, av någon outgrundlig anledning. Människor pyntar sina gravvårdar och gör dom vinterfina. De lyser upp det kompakta mörkret med ett litet ljus, som fladdrande brinner - både dag som natt.

Det är enda tiden på året som jag faktiskt kan ta till mig att kyrkogården bara är vacker. Inte sådär halvläskig som det är annars. Jag menar, jag får alltid en tanke på att jag, bokstavligt talat trampar på de som gått vidare. Men inte ikväll.

När jag var liten funderade jag över det här med varför man tänder ljus på kyrkogården. Och i mina egna funderingar kom jag fram till att det måste vara för att den som gått vidare skulle få en chans att komma tillbaka en kort stund för att se hur fint man hade gjort vid hans, eller hennes, sista viloplats. Idag tycker jag att det är en vacker tanke.

Ta hand om er därute...