Allahelgons Afton. För mig är det nästan starten på julen, av någon outgrundlig anledning. Människor pyntar sina gravvårdar och gör dom vinterfina. De lyser upp det kompakta mörkret med ett litet ljus, som fladdrande brinner - både dag som natt.

Det är enda tiden på året som jag faktiskt kan ta till mig att kyrkogården bara är vacker. Inte sådär halvläskig som det är annars. Jag menar, jag får alltid en tanke på att jag, bokstavligt talat trampar på de som gått vidare. Men inte ikväll.

När jag var liten funderade jag över det här med varför man tänder ljus på kyrkogården. Och i mina egna funderingar kom jag fram till att det måste vara för att den som gått vidare skulle få en chans att komma tillbaka en kort stund för att se hur fint man hade gjort vid hans, eller hennes, sista viloplats. Idag tycker jag att det är en vacker tanke.

Ta hand om er därute...