Igår gick en av mina spelvänner bort. Han blev strax över sjuttio år och i slutet var det mer cancer än männika kvar av honom. Det är sorgligt, men samtidigt tror jag att han har det bättre där han är nu, fri från all smärta och tunga mediciner. Han levde ett långt liv med både uppför och nerförsbackar. Hans familj splittrades av hans alkoholmissbruk och även då han blev en nykter alkoholist ville de tyvärr inte veta av honom. Han levde gott ändå, trots skyhöga sockervärden. "Allt går att äta, jag tar bara lite mer insulin". Han hade nära till skratt och en riktig ur-Göteborgare. Hans dragspelande och sina spelkompisar var nog mycket det som gjorde att han klarade av att hålla alkoholdjävulen på avstånd många gånger. Cancern däremot gjorde att han gav upp. Tunga mediciner, allt mer alkohol och ett förfall av kroppen var det som väntade på honom i slutet. Men jag vill inte minnas honom för just dom sakerna. Jag vill komma ihåg honom som den bullrige och vältalige göteborgaren som alltid gav mig stora björnkramar och alltid försökte locka mig till ett skratt. Jag vill minnas honom som han var, inte som han blev i slutet av sitt liv. Jag kommer sakna honom, för mig var han lite av essensen hos dragspelsstämmorna många gånger. Mannen som inte kunde gå och prata samtidigt. Som sa vad han tyckte och kände och som sket fullständigt i hur andra uppfattade honom. Mannen utan lokalsinne, men som ändå arbetade stööre delen av sitt liv som lastbilschaufför. Jag vill minnas honom som stor, bullrig men lättsam. Som den Olle jag lärt känna och älska. Vila i frid, min vän. Du kommer aldrig försvinna ifrån mina tankar. Jag tror att du kommer ha det bra där du hamnar, omgiven av de dragspelsidoler som du så gärna och ofta talade dig varm om.