Ibland funderar jag en del över det här med min yrkesroll och vad som är genuint Jenny. Skiljer det någonting på rollerna jag skapat åt mig? Jag sitter visserligen inte och diskuterar mina personliga problem med mina kognitivt funktionshindrade vänner på dagcentret. Men jag funderar ändå på vart jag drar skillnaden mellan Jobb-Jenny och personliga Jenny. Handlar det om att vara professionell? Att veta vad man gör? Att vara kompetent och stödjande?

Det är säkert en viss fara involverad med att ha luddiga konturer kring arbetsrollen och mig själv. Men det är svårt att arbeta inom vårdsektorn utan att vissa av mina känslor bubblar över i de olika rollerna. Att bry sig om andra människor, att vara medkännande, att ge en kram och lyssna när det behövs...

Då är jag Jenny både som arbets-Jenny och personliga Jenny.

Att inte ta med sig jobbet hem är något man får får lära sig vid min utbildning. Men det är svårt att inte ta med sig personerna och deras egenheter hem.

Risken att arbeta inom vården är att man fäster sig alldeles för mycket kring de personer man arbetar med. Dom blir som familjemedlemmar och många gänger känns det nästan som man, mer eller mindre, bor hemma hos dom istället för hemma hos sig själv.

Att arbeta inom vården är inte alls så enkelt som det kan verka från första början. Att ta hand om andra människor kräver minst lika mycket att man har förmågan att ta hand om sig själv. För hur ska jag kunna hjälpa andra mäniskor om jag inte kan ta hand om, eller känner mig själv?

Därför blir jag arg när jag läser att det i framtiden kommer bli tal på att arbetslösa i första hand ska slussas in till vårdsektorn. Alla människor är inte skapta att kunna arbeta inom vården. Varför ska det då bli någon avstjälpningsplats? Visst att många som arbetar inom vårdsektorn idag går på knäna därför att det inte finns tillräckligt med personal. Men som jag ser det behövs utbildad och kunnig personal. Vi arbetar med människor, för människans bästa. Vi arbetar inte för att enbart få lön i slutet av månaden. Blir inte klok på hur vissa människor tänker ibland.

Nu ska jag snart iväg och jobba. Idag ser jag inte fram emot det. Eller... Idag kommer mitt arbete bli en utmaning. Jag kommer få arbeta tillsamman med en människa som inte har kunskap om vårdyrket, men som ändå vet allting bäst. Det kommer bli en lång och spännande kväll.
Hoppas bara inte att Sagofarbrorn får spel.

Det är bara att bita ihop, ta på sig jobbrollen och kanske sätta mig ner och banka.. jag menar, informera den nye personen om hur man bör bete sig och vilket förhållningssätt som är det rätta då man arbetar med kognitiva funktionshinder. Sen får han välja om han vill lyssna eller inte.
I värsta fall får jag kanske kasta ut honom. ;)