BuzzadorBLOG

19 september 2008

Om man tänker efter blir man något sänkt ibland. Kom fram till att under ett år, räknat från oktober har jag fått säga hejdå för alltid till fyra personer som jag på något sätt kände och hade nära, både i jobbet, bland mina vänner och även mina arbetskamrater. Att man ska kasta in handuken är visserligen det enda som är säkert, men det blir lätt lite mycket ibland. Idag fick jag reda på att en två år yngre klasskamrat till mig råkat ut för en olycka och omkommit. Det känns ganska surt. Speciellt då jag känner familjen ifråga.

Ändå får man försöka tänka på att det är livets gång. Men jag funderar ändå en hel del idag. Många tankar som virvlar och vill komma upp till ytan. Varför, är kanske frågan som bubblar mest. Men det är även just den frågan jag aldrig kommer få svar på. Livet går vidare precis som förut, men det känns ändå skönt att sända en stilla tanke till alla dom som just nu behöver gå igenom traumatiska händelser i sina liv. Kom ihåg att människan egentligen aldrig är ensam. Någonstans finns det en annan människa som så gärna vill sträcka ut en hand och hjälpa till när livet ställs på ända.

Någonstans finns en person som bryr sig om just dig.

Vissa gånger är det svårt att vara jublande glad. Men någonstans tror jag att människan behöver såväl eftertänksamhet som sorgsna tankar. Annars skulle hon inte veta hur det ska kännas att vara lycklig. Det är aldrig någon som säger att det ska vara lätt att vara människa. Men det finns heller ingen som säger att medmänsklighet, empati och omsorg för en annan människa är lätt. Det känns konstigt, tycker jag. Att bry sig om och stötta andra människor är det som är att leva. Det som gör att, åtminstone jag, orkar se mig i spegeln varje morgon. Redo att möta en ny dag.

En tanke som ofta kommer tillbaka till mig handlar om mig och mitt. För om jag en dag inte står ut med att se mitt eget ansikte i spegeln, eller om jag känner att jag inte duger någonting till. Hur ska jag då kunna inbilla andra människor i min närhet att jag faktiskt kan göra någon skillnad? Därför anser jag att det är viktigt med en gruntrygghet. Att jag vet vem jag är och att jag vet om mina styrkor och de delar av mig som är lite mjukare. Jag skriver inte svagheter, för som jag ser det behöver jag inga svagheter utan försöker - i möjligaste mån - se på de svagare delarna av mig som någonting som kan gå att utveckla. Helylle? Kanske. men det fungerar för mig.

Den dagen jag känner att jag inte har någonting att erbjuda en annan människa, den dagen är det dags att jag stänger igen butiken. För då har jag gett upp. Men än så länge vet jag att jag har massor med saker att uträtta och många människor att stötta, hjälpa och vara vän med.
Att sakna de människor som står mig nära är lite tungt. Det hör till livet.

Ibland hjälper det mig att tänka att de människor som idag är änglar sitter på en molntapp och kikar på mig. De finns i min omgivning hela tiden och de ser till att jag orkar göra det jag gör. De ger mig mod och skänker mig styrka när och om det behövs. Bara för att man inte är kroppslig betyder inte det att man är borta. Jag blir stärkt av att veta att jag aldrig är ensam.

Inga kommentarer: