Änglar. Visst finns dom?
Det måste dom göra.

En lite tuff lördag för mig idag. Men det finns trygga och säkra människor som tar hand om andra när livet känns hårt och tufft. Att må dåligt i själen måste vara bland det värsta man kan råka ut för. Det drar med sig så mycket runt omkring på något sätt. Att kämpa för att hjälpa andra människor är både en gåva och någonting som inte bör tas allt för lättvindigt. Att känna att det fortfarande finns ork och kraft att sträva vidare. Uppåt, mot det ljusa. Att vara den där handen som vill hjälpa till att dra upp. I både med som motgång.

Än värre blir det av att många tyvärr är allt för intoleranta, enligt min mening. Alla ska bara tänka på sig själva. Det är djungelns lag och den svagaste glöms gärna bort eller skyfflas under samhällets tunga heltäckningsmatta. Det känns som många har glömt bort att kedjan är som starkast vid den svagaste länken. Det är alltid lättare att vända bort blicken än att försöka hjälpa någon annan. Det gör mig förbannad.

Varför är vi rädda för våra medmänniskor i det här samhället?

Jag hoppas att allt kommer ordna sig till slut. Tittade just ut genom fönstret där solen tittade fram genom molnmassorna. Det känns som någon däruppe försöker ge mig kraft och ork. Visar att dom finns där just för mig.

Visst sjutton finns det änglar.

Vem skulle annars ta hand om oss?