BuzzadorBLOG

3 september 2010

Sådäså!

Jag ser ingen fördel med hösten. Ingen alls. Det är kallt ute på mornarna, dagen är förrädiskt varm och kvällen mörk och tung. Det är en likvaka, mina vänner. Löven på träden ändrar färg och faller sedan till marken. Fåglarna flyttar ifrån oss, syrsorna fryser ihjäl allt eftersom. Bönderna plöjer upp sina fält och lämnar marken blottad. Som bruna sår ligger nu det tidigare vajande vetefältet. Vår boskap får snart komma in i ladugårdarna igen. Blommorna vissnar och förruttnelsen är snart ett faktum. Som ett varigt sår. Hösten är hemsk.

Jag ser ingen fördel med den. Hösten. Inte det minsta. Snart är dimman ett faktum. Den klibbiga, vita dimman som sänker sig som en tung, grå, illasittande yllefilt över våra landskap. Dimman, de upplöjda åkermarkerna och trädens nakna grenar som sträcker sig upp mot himlen. Den grå himlen. Senhöstens himmel. Den som är snål med solsken men som gärna bjuder på regnrusk, snålblåst och kyla. Höststormarna som viner runt husknuten är otrevlig, ogästvänlig och obehaglig. Hösten suger.

Människorna skyndar sig gärna in till sina trygga hem när hösten är här. Gatorna blir allt tommare och fylls istället av fallna löv och smuts. Luften är, förvisso, klar i början av hösten. Krispigt vacker och löven blir vackra med alla färger. Men det är ett dödsskri, mina vänner. Som en svanesång på en spegelblank sjö. Naturen har fått nog av kylan. Den vill inte vara med mer. Den lägger sig att vila. All prakt är borta. Kvar finns bara det karga, det kyliga, det ensamma och en smak av jord, förruttnelse och avsked. Hösten är en budbärare om avsked. Om avslut. En pekpinne att vintern är i antågande.

Hösten är vindens årstid. Löv som åker runt i en liten tromb någonstans. Vind, regn och dimma. Tre musketörer som avslutar sommarens mjuka värme, dess sprudlande blomsterprakt och rika djurliv. Hösten vill kapsla in livet. Ge spelrum åt ensamhet, fundersamheter och det lätt desperata i att få människor att träffas inomhus vid sena middagar vid levande ljus och klingande vinglas. Desperata därför att det egentligen är ganska tråkigt att inte längre kunna njuta av sommarens håvor. Det dröjer länge innan våren kommer igen. Hösten är obarmhärtig.

Mina vänner. Hösten är ett nödvändigt ont. Någonting som ska genomlidas år efter annat. Livet bjuder på bittermandlar, förstår ni. Det är bara att ordentligt tugga upp, få bort eftersmaken och gå vidare med livet. Mot vintern och mot vårens grönska. Men nu, mina vänner. Just nu är hösten ett faktum som vi måste bita oss fast vid ett tag. Och göra det bästa åt hela situationen. För snart, ganska snart, är det vår igen. Då kan jag börja ta del av livet igen och inte grotta ner mig i mörka funderingar och slipper den gråa yllefilten. Det ser jag fram emot.

Inga kommentarer: