Idag öppnade jag en ny bok av en viss herr S. King. Jag uppskattar hans sätt att leka med orden och hur han får läsaren att känna sig delaktig i det som händer. Boken heter "Liselys berättelse" och här kommer ett, ordagrant stycke (från sidan 168):
"Hon ledde sin trötta, aningens gråtmilda syster ner för den korta, branta vindstrappan och bort från den värsta hettan. Sedan, och i stället för att säga att om det finns liv finns det hopp eller att det alltid är som mörkast före gryningen eller något annat som på senare tid ramlat ur hundens arsle, kramade hon bara om henne. För ibland var en kram det bästa. Det var en av de saker hon hade lärt mannen vars efternamn hon tagit till sitt - att ibland var det bäst att vara tyst, ibland var det bäst att bara hålla sin evinnerliga käft och kämpa på, kämpa på, kämpa på."
1 kommentar:
Oj så bra det citat det var. Det är så att jag ryser.
Skicka en kommentar