Idag är det dags för egoklappande. Dom som inte vill läsa behöver inte. Fast visst kittlar det lite att jag, lilla osjälvsika och seriösa flicksnärtan kan tycka om sig själv? ;)

Helgen har faktiskt varit riktigt trevlig. I fredags ställde jag upp i kareoken, som utlovat, och sjöng Mamma Mia ifrån ABBA. Jag kom tvåa. Det var en skinntorr farbror med fasettröst som härmade Elvis som vann. Han var visserligen charmig, men ändå. Jag hade hoppats på lite pluringar på fickan. Trevligt var att kompisen Anni vågade sig upp och sjöng - och gjorde ett kanonuppträdande. Vi dansade som tokar, fick några äldre herrar efter oss men förutom misslyckade raggningsförsök och ett och annat stamp på foten så hade vi roligt.

I lördags var jag och min faster och la blommor på pappas grav. Det var precis ett halvår sedan som han gick bort. Sen gick vi tillbaka in till stan igen, en nätt promenad på fyra kilometer. På kvällen träffade vi gänget hemma hos Kraft och jag tog några glas i goda vänners lag innan vi gick ner till öltältet för att beskåda volvoraggarna, lyssna till musiken och undvika drängfulla småttingar som ville slåss. Jag tyckte det blev lite otäkt när vakterna dängde ner en otrevlig kille en halvmeter ifrån mig. Det sa vekligen schmack i asfalten och jag tror faktiskt att grabben svimmade ett tag där. Jag dränkte skräcken i en välbehövlig matpaus i form av en varmkorv. Sen skulle grabbarna ha kissepaus innan hemfärden. Kom i säng ganska tidigt och somnade gott.

Idag, söndag, blev jag förvånad över mig själv. Eftersom det inte var så många som dök upp när vi skulle ha körframträde i lilla bykyrkan hade vi inte tillräckligt många solister. Jag överraskade mig själv med att sola i Oh, Happy Day. Och folk gillade mig. Lilla jag, liksom. :) Visserligen fick jag ett skrattanfall mitt i låten, men det gjorde visst att de gillade mig ännumera. Till saken hör att jag inte var nervös. Är nog fortfarande lite i choktillstånd. Men jag hade riktigt roligt. Jag kan ju om jag bara vill!

Jag tror att det har blivit viktigt för mig att tycka om mig och lära känna den där lilla rebellen som bor inne i mig. Det finns ingen som är en hårdare kritiker än ens dåliga självkänsla. Jag har kanske fått lära mig, den hårda vägen, att det viktigaste är att lyssna till sig själv och till det som kroppen säger åt mig.
Det är inte bra att strunta i sig själv, för vem bryr sig då?

Dagens känsla är nog eufori, glädje som sprudlar och en massa jävlaranamma. Jag är bra och det tycker jag är kalasbra. Sen får alla andra ha sina åsikter, men för mig är jag bäst i hela världen. :D

Ikväll blir det nog lite onlinespel eller filmtittande. Henke har vaknat till efter bakfyllemigränen och får egentligen inte sitta framför datorn. Så jag har en hel kväll framför skärmen att se fram emot.

Ta hand om er själva och skit i vad alla andra tycker och tänker!