Livet i en småstad är nog så idylliskt. Missförstånd, skitsnack och allmänt smutskastande verkar höra till vanligheterna. Det är så man vill gråta vissa gånger. Skygglappar och beskyddande vingar i all ära. Lögner, ryktessprindning och allmänt käbbel. Blir så trött.

Speciellt då det som berörs och den som blir hackad på inte har gjort någonting. Det kanske behövs skitsnack för att skapa en dynamisk värld, vad vet jag. Men man ska nog inte vara tvär att skipa rättvisa på allt för lösa boliner heller. Det fungerar inte att bygga upp sina argument på fakta som egentligen är rena luftslott.
Men det är heller inte en persons fel att två människor bråkar.

Ibland räcker det visst med att prata om småsaker för att det ska bli en höna av en fjäder. Det bästa kanske egentligen vore att ange ett bindande tysthetslöfte. Synd bara att livet skulle bli väldigt trist om man inte fick använda sig av talets gåva. Då kanske det är tur att man har skrivandet som bas för vad man tycker och tänker...

Jag vet inte riktigt hur livet kommer att utvecklas just nu.
Vad jag vet är att det känns fel att få ovänner då det faktiskt inte är vi som pratat brevid mun.

Jag hade en känsla av att flytta tillbaka hem skulle bli bra, men som det känns nu trivdes jag bättre rent psykiskt i Karlstad. Det är säkert bara tillfälligt, men det absolut värsta jag vet är falska människor, inskränkthet och osämja.

Som det ser ut just nu består stora delar av mitt liv av just de tre känslorna.
Blandat med ilska och vanmakt.

Jag kokar över när jag tvingas att umgås med människor som är hala som ålar rent mentalt.
Lismar som sjutton och som inte vågar stå för det de säger...
och som gömmer detta faktum bakom lögner.

Egentligen borde jag kanske tycka synd om dessa stackars människospillror, men det gör jag faktiskt inte. Jag kan, när jag ändå är på gång, villigt erkänna att jag själv är konflikträdd som få och att jag ofta är rädd för konsekvenserna som jag ibland skapar åt mig när jag valt att prata om saker och ting.
Men jag ogillar lögner!

Jag har fått umgås alldeles för närgånget med lögnen när jag var liten. Lögner, otrohet och ilska. Det är en treenighet som jag inte vill få tillbaks in i mitt liv igen. Det räcker så gott med att ha haft en närstående till mig som genomfört allt som går att genomföra inom temat falskhet och lögner.

Har en känsla av att livet skulle fungera väldigt mycket bättre om människor hade modet, eller orken, att säga som det är. Hur illa det än må vara. En lögn krånglar bara till allting. Blandar man dessutom in en massa utomstående parter så blir det bara värre.. och då kanske man väljer att lägga till en liten lögn för att skydda sig för stunden. En människa som ljuger är en svag person. En människa som ljuger för egen vinning skull och som drar med sig andra i fallet.. en sån människa är definitivt inte min typ av människa.

Om människor omkring mig hade modet att lyssna, se varandra i ögonen och våga prata med varandra istället, för vad vissa anser, om varandra skulle göra livet betydligt trevligare att leva. Man kanske inte kan älska alla, men då är det faktiskt bättre att visa det istället för att snacka dynga.

Jag vill avsluta det här inlägget med att säga att jag och henke faktiskt är människor som säger sanningen och som ogillar människor som baktalar andra. Det är synd att vi blivit indragna i en hel härva av drama för något som faktiskt inte stämmer. Och det är synd att det som kan ha hänt egentligen är en liten fjäder som transformerats till en dinusaurie. Jag och Henke vill inte någon annan människa något ont eller vill skada folks förtroenden.

Ta er tid och lyssna innan ni väljer att döma för sjutton...