Ibland behöver jag få skriva ur mig saker som trycker mig. Det är så jag fungerar till min natur och något som gör att min vardag fungerar utan att jag blir ett grubblande kollo. Mitt senaste inlägg har väckt känslor hos människor som kännt sig träffade och dessutom illa berörda av det jag har skrivit. Detta är dock inte min mening, utan jag vill bara få ur mig inneboende aggressioner för att jag ska må bra.

Jag kan hålla med om att det jag skrev kan verka träffande men min mening är inte att anklaga, missbehaga eller smutskasta några av mina eventuella läsare. Inlägget handlar mest om mina frustrationer och är ett sätt för mig att bearbeta det som får mig att känna mig illa till mods. Det är väl ändå det som är meningen med att ha en blogg? :)

Min händelserika kväll slutar här. Imorgon är en ny dag med plats för mer trauman, missförstånd och annat som gör att livet känns tungt att leva. Men det är ändå det enda liv jag har och då får jag lov att ta vara på varje enskild minut av det.

Som jag ser det finns det en styrka i att vara stark. Det handlar inte om att vara den som trampar på andra i sin framfart mot sitt utopia. Det handlar om att vara den som stannar upp och räcker fram en hjälpande hand mot den som inte orkar gå.

Att hålla sig till sanningen kan vara tungt ibland och det kan vara svårt att hitta styrkan i det och gömma sig bakom en lögn, eller fem. Tyvärr vinner man nog ingenting på det. Istället tvingas man stå till svars för det man säger och nästlas in mer i lögnens tveksamma sköte. Håller man sig till sanningen vet man vad man ska säga och hur man ska säga det. Då finns det heller ingen risk att trassla in sig i annat som inte är sant.

Konflikter är energitjuvar som oftast smakar mer än dom kostar, om någon frågar mig. Det kan bli svårt att skilja sak från fakta och människor kan bli lidande även fast det egentligen inte finns någonting som de har gjort, sagt eller tänkt som kan vara något konstruktivt i den uppblossande debatten. Det är alltid lättare att säga "du har fel, jag har rätt". Tänk om det vore lika lätt att säga "Du kan ha en poäng här". Det är lättare att utse syndabockar och svårare att försöka se saker och ting ur "dom dummas" perspektiv.

För visst är det väl så att jag minsann vet bättre än alla andra? Och att dom andra töntarna minsann har så fel att det nästan är skrattretande att dom inte förstår hur borta dom är... Tänk om man kanske skulle säga att man kanske kan se varför personen reagerar som han, eller hon, gör och att anledningen till att jag kanske känner olika beror på...

Att lära känna sin motståndare, heter det. Som jag ser det handlar det om att se människan bakom kombattanten. Det jag känner, all min frustration, ilska eller rädsla, det känner säkert min motståndare med. Jag sa det tidigare och kan skriva det igen. Det är aldrig en persons fel att två människor bråkar. Kärnan i den meningen är, för mig, att det viktiga är att hitta problemet, inte att smutskasta personen.

Jag såg på ett program som handlade om HBT-personer igår och en av männen sa någonting som jag tycker är sant:

"Jag tycker inte om att bli slagen. För det gör ont."

Enkelt? Kanske. Men i stridens hetta kan det vara lättare att ta till tillhyggen som skadar människan men som lämnar problemet oskatt. Att vara rädd i en diskussion och att försöka skada personer ser jag som ett sätt att dölja sitt innersta. Att vara rädd för att bli sårad av den grymma verkligheten. Att vara rädd för att vara sig själv. För det gör för ont att bli sårad av en dum kommentar, eller ett illasinnat verbalt slag över sina slitna argumenationstekniker. Men om man vågar stå där, naken.. och man vågar ta emot konflikten, diskussionen eller dom där dumma kommentarerna. Då är man stark.

Man är stark för man vet att det bästa vapnet av alla är sanningen.