Damm och kvalster, vik hädan!
Jag vill inte se ert fula ansikte och håll er för sjutton borta från mina slemhinnor.
Sådärja, att jag skulle få någon typ av allergi var väntat. Det ligger i släkten. Jag tackar ödmjukast för att det inte handlar om pälsdjur. Mina små damer är mig allt för kära...

Idag är en dag i sångens tecken. Har kommit hem från Södra Fågelås Kyrka där vi var ett gäng svarta filurer som skulle sjunga gospel. Alla sjöng, utom jag - för jag kraxade. Nåja, jag hade röst idag i allafall, men den lät lite sisådär. Så nu sippar jag hemgjord brygd med apelsin, ingefära, honung och kanel. Smakar helt okej, frågan är om min heshet försvinner. Annars kan jag ju alltid hävda att wiskeyröst och gospel är en bra blandning.

Idag predikade prästen om förlåtelse. Att det är viktigt att vända andra sidan till och att förlåtelsen är det största vi kan ge både våra ovänner som medmänniskor. Att gud anser att vi är hans barn och att det därför smärtar honom om vi är elaka mot såväl honom som oss själva. Bra tankar, men som jag ser det är det svårt att genomföra fullt ut.

Jag menar, jag har väldigt svårt att svälja förtreten och krypa till korset när det handlar om någon som gjort mig illa. Det är lättare att be om förlåtelse om man själv vet att man har handlat fel. För.. varför ska jag be om ursäkt för att en annan människa behandlar mig fel? Jag får inte ihop det riktigt. Men det är kanske därför man har ett helt liv på sig att fundera på. Vad vet jag?

Ikväll är det Fridhem som gäller. Då måste rösten hålla. Annars blir det en kråka i kören. Får mima och se glad ut, eller nåt. Nåja, det löser sig.

Måndag imorgon då. Igen. Vart tar all tid vägen?