Just nu är livet ganska så gott. Bokstavligt talat. :) Just nu tuggas det choklad i lilla lyan och lyckliga små smackanden hörs från både mig och Henkeman. Jag är glad, för nu börjar jag känna vad maten smakar igen. Det kanske finns hopp att bli fri från förkylningsåbäket. Det vill jag gärna tro, och tror jag massor så blir det så. Sådäså!

I morse var jag ganska.. *funderar* Ganska låg, är nog rätt uttryck. Att kämpa med både förkylning och ett dämpat humör tar ganska mycket på kroppen har jag märkt. Om jag istället försöker fokusera på mig och mitt blir livet genast lättare att leva. Skumt att det, i mitt fall, är så svårt att bara vara jag. "Jag" tenderar så gärna att vara någon som hjälper alla andra men som glömmer bort sig själv i sina ansträngningar att göra alla andra gott.

Kanske är det min lott i livet. Att vara den där som finns till för alla andra. Risken är att jag bränner ljuset i båda ändar. Usch.. surt att veta så mycket om sig själv och analysera sig själv på köpet. Speciellt då jag vet att det finns andra som kanske läser mina funderingar och tankar. Men, men.. Det kanske finns någon själ därute som liknar mig och har mitt sätt att vara. Då kan ju mina tankar vara till hjälp. :)

Nu tänker jag ruska av mig mina funderingar och knalla ut till köket. Där ska jag tillbringa några minuter av mitt liv och göra i ordning lite stekt lax med wokgrönsaker och någon god sås till detta. Drycken för kvällen blir apelsinblask från affär'n. Henkeman hade redan tuggat köttbullar och potatismos så.. Då äter jag min mat själv. :)

Ta hand om er därute...