Bomärken

Såg på teven ikväll när de sände ett program om Sven Wolter. Han pratade om det här med att vi människor gärna vill bevisa för alla andra och för kommande generationer att vi faktiskt har existerat överhuvudtaget. En spännande tanke. Funderade själv på vad jag vill ska utmärka mig. Då blev jag väldigt filosofisk. Ovanligt va? ;)

Jag tror att min navelskådande inte leder till annat än nya frågor som rör samma ämne.

Livet.

Smaka på ordet.

Det jag tycker är mest spännande är att jag faktiskt inte har några egentliga begränsningar - annat än de begränsningar jag själv väljer att sätta på mitt eget liv...
Utom möjligen min socialisation. Uppfostran, etiska värderingar och annat som min familj, min utbildning och min vänskapskrets vill ge mig som preferensram. Tillsammans utgör sedan dessa byggstenar grunden för vad som är jag.

Hur vill jag att mitt liv ska gestalta sig?

Det är kanske just den frågan jag ska filosofera över när jag har hittat min korkek någon gång.

Andra människor väljer att granska sin omvärld. Jag.. tja, jag tenderar väl att fundera för mig själv och känna efter för mycket i vissa fall. Det är tragiskt att världen ser ut som den gör. Naturen börjar säga ifrån, det finns både krig och människor som vill någon annan illa därute. Ändå känner jag att vi människor är ganska lika varandra. Det som skiljer mig från en galning eller en kall krigsherre är helt enkelt hur jag tycker och tänker om min egen omvärld.

Jag ser exempelvis en stor skillnad mellan Martin Luther King och Hitler. Ändå får dessa herrar räknas till ett fåtal människor som hade förmågan att få människor att lyssna, ta till sig informationen och känna att de faktiskt kan göra någonting för att förändra sin situation. Den ene herrn blev skjuten, den andra sköt sig. Den ene mannen menade att det var viktigt med lika värde hos alla människor, den andre ansåg att propaganda och masspsykos var det bästa för att hans syften skulle bli en verklighet.

Men det är ändå svårt att hitta något som enbart är svart eller vitt. Jag menar, Hitler (en österrikare med en judisk mormor) väljer att skriva ner sina tankar i en bok innan andra världskriget var ett faktum. Han skriver ner alla sina drömmar och visioner och sen följer han dem när kriget väl är ett faktum. Hans tankar var fel. Men samtidigt var han en man som stod för det han själv hade kommit fram till var det rätta. Frågan är om det är hans ihärdighet att genomföra det han företatt sig eller det faktum att han hade förmågan att genomföra det han förutsett var det bästa som är värst...

Hur kommer det sig att det finns ett fåtal människor som faktiskt har en förmåga att trollbinda andra människor? Det är intressant.

Människor är intressanta. Det finns massor som människan faktiskt inte vet om sig själv. Att vara nyfiken är en styrka...

Såg på ett annat program mitt i all paltkoma som tog upp det här med mänskliga beteenden. Där var det någon som funderade kring varför vi människor faktiskt är de enda kända däggdjuren som faktiskt har en förmåga att kunna tänka och hitta samband till vår omvärld.

Han fortsatte med att diskutera varför en del djurarter faktiskt dött ut på grund av att de hade någon konstig knöl på ryggen, stora horn eller någonting annat som egentligen låg dem mer i fatet än vad det borde och fortsatte sitt antagande med att människan kanske faktiskt är en av dessa avarter. Att vi riskerar att tänka ihjäl oss...

Ingen trevlig bild. Vi kanske inte alls är naturens krona.
Naturen kanske bara jävlas med oss överlag.
Det skulle kännas surt...