Jag gillar inte att äta konstiga tabletter. Hellre vara sjuk och få det gjort, liksom. Men just nu måste jag tugga rejäla doningar. Vi snackar opiatpreparat här. Dessa små tabletter är både min räddning och min stora skräck just nu. När jag äter dom känner jag nästan inte av min onda svanskota, men när det slutar verka. Herreminje, säger jag bara. Fy för den lede så förbannat ont jag har!
Värsta smärtan var inatt. Klockan 03.52 vaknar jag. Jag behöver upp. Bara att vända sig tog en kvart och sen skulle jag upp. Den smärtan.. att resa sig från sängen och att stå på benen. Fy! Vacklar in på toaletten och där är jag på god väg att svimma. Är helt kallsvettig och äcklig. Henkeponken fick komma med vatten och leda in mig till sängen igen. Men först fick jag tugga i mig två panodil.
Som en van tablettmissbrukare räknar jag därför in mitt liv i sextimmarspass just nu. Vill inte riktigt veta av nattens äventyr igen. Men det är rätt tråkigt.
Idag blev jag helt slut av att åka bil inne i gigantiska Hjo och göra fyra ärenden. Jag körde inte själv, inte med dom tabletterna jag har guppande i magen, utan kära faster fick lalla runt med mig. Efter dessa bravader fick jag lägga mig och sova en timme.
Hurra, hurra.. jag har förvandlats till en sengångare.
Nej, nu ska jag inte skriva mer självömkande haranger. Behöver äta någonting. Återkommer imorgon för en ny, rafflande, beskrivning av mitt sjukskrivna liv.
Kram på er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar