Om viljan

Jag vill rätt mycket. Hela tiden faktiskt. Kan nog säga att jag är rätt förbannat envis många gånger. Och dom säger ju att tron kan försätt berg och sånt. Den som myntade det ordspråket har inte stiftat bekantaskap med min svanskota. Min svanskota är envisare än ett urberg.

Idag har den bestämt sig för att vara bråkig. Att göra ont så jag inte kan sitta. Försöka tvinga i mig mer tabletter och ser till att lilla badringen inte hjälper. Jag uppskattar inte dessa små, rätt ordentliga, uttalanden som den ger ifrån sig. Jag vill inte sitta still precis hela tiden. Min svanskota vill varken att jag rör mig eller är stilla. Den vill bara göra ont och vara otrevlig.

Känns nästan som att ha någon liten rest av sitt sexårstrots fast i aktern. Vill inte. VILL INTE! Viiiiiiiilllll inte! Nix! Nej! NEEEEEJ!

Hade tänkt att komma iväg till körövningen idag. För att se någonting annat än mina invanda vyer. Jag ville det. Men det ville inte Svansis. Inte idag, inte ikväll. Inte på förbannat länge. Sådäså! Så det är bara att bita i det beska äpplet. Försöka hitta en sittställning som är bekväm mer än tio sekunder och hoppas på att det inte bara är skräp på teven ikväll.

Imorgon är det fredag. Då kanske Svansis och jag kan tölta ut på promenad. Fast med min tur lär jag väl halka omkull och bryta lårbenshalsen eller nåt. Bah!

Aja.. Jag är visst inte på bra skrivarhumör, kvällen till ära. Återkommer imorgon med trevligare tonfall och gladare själ.

Ta hand om er, vetja. Och akta för i jösse namn svanskotan om ni drattar omkull!