Björkliga funderingar

Nu har jag varit ute i skogen och jagat med kameran istället för med gevär. Det kändes fint. Men jag var tvungen att komma hem då en text bultade på och ville komma ut. Jag säger inte att den är lysande, men den ville ha lite rampljus..

Så, varsågoda:

Om jag fick välja skulle jag vilja vara en björk. Dom vaknar till liv tidigt på våren, lockar fram vårkänslor med sin skira grönska och står stolta med vit stam. Vem vill ha en brungrå stam när man kan få det lilla extra? Björken kan stå stolt lika gärna som den kan vara knotig. Det klara det mesta. Det gillar jag. Att den kan krångla sig ur besvärliga situationer.

Om jag fick välja skulle jag vilja vara en björk. Trots att den fäller sina löv bland de första av alla trädsorter och låter sina nakna grenar vila i de isande höststormarna. Björken är lite som jag. Den vill vara vaken när våren kommer, njuter av sommaren i fulla drag och drar sig tillbaka i mörka funderingar under höst- och vintermånaderna.

Även eken har sina fördelar, som jag ser på saken. Den är stolt, vågar ta plats och har säkert en inneboende vishet då den lever länge. Men eken är mer som en lärargestalt för mig, någonting man ser upp till för att få kunskap eller lära sig tänka här och nu. Jag tror inte jag är en ek. Den kunskap jag ändå har är något jag fått kämpa länge för att få. Det kanske är det eken står för. Lev länge, bli vis och undvik att dö. I sådana fall skulle jag vilja vara en ek. Jag älskar livet för mycket för att vilja dö.

Ibland skulle jag även vilja vara en enebuske. Faktiskt. Inte för att den vänder alla taggar utåt utan för att den är envis, stark och för det mesta inte är den enda i sitt slag.

Helst av allt skulle jag vilja vara en björk. Som står och speglar sig i ett vattendrag. Grönskimrande på sommaren och frusen under vintern. Det skulle vara trevligt.
En stund i alla fall…