Ibland förundras jag över mig själv. Igår kändes livet som en åktur på Liseberg, med tvära kast och konstiga känslostormar. Idag är det höst ute, jag har varit hos kiropraktorn och rättat till min rygg och nu sitter jag ner efter att fixat i ordning en tvätt. Och jag känner mig hyfsat okej.
Visst att jag tänker en del fortfarande, men det nästan maniska surrandet av tankar som jag kände igår har lagt sig ner och somnat för stunden. Det är okej.
Jag är en tänkande människa. En glad tjej med lite för lite skinn på näsan. Men det finns bara en Hjo-Jenny. Det betyder att jag är världsbäst på att vara mig. Tänk att jag glömde den detaljen där ett tag. Det var inte okej. ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar