Hittade några böcker på jobbet idag, och eftersom jag är en riktig bokmal var jag tvungen att läsa igenom dom. :) Blev faktiskt glatt överraskad när jag hittade böcker som faktiskt berör min utbildning på ett bra sätt. En text om att lyssna. I min utbildning har jag haft flertalet övningar och föreläsningar kring ämnet aktivt lyssnande och det är något som är intressant att praktisera i praktiken...

Hursomhelst, så här skriver Kay Pollak i sin bok "Att växa genom möten" (s.81):

När jag ber dig lyssna på mig
och du börjar ge mig goda råd
har du inte gjort vad jag bett dig om.

När jag ber dig lyssna på mig
och du börjar förklara varför
jag inte ska känna som jag gör,
trampar du på mina känslor.

När jag ber dig lyssna på mig
och du tycker att du måste göra något
för att reda ut mina problem sviker du mig
hur underligt det än kan låta.

Kanske är det därför som böner hjälper en del människor.
För Gud är stum och ger inga goda råd
eller försöker "greja" saker och ting.
Han lyssnar bara och låter mig klara mig själv.

Så lyssna på mig är du snäll
och om du vill prata kan du väl vänta på din tur
en liten stund så lovar jag lysna på dig.

Jag tycker att texten ovan säger en hel del om hur människor ofta har så mycket att säga att de glömmer bort att det är minst lika viktigt att lyssna - fast på ett bra sätt. Att titta ut genom ett fönster, flacka med blicken och snegla på klockan är inget bra lyssnande. Att vara uppmärksam, lugn, hålla ögonkontakt och sammanfatta vad den andre samtalsparten säger är däremot bra lyssnande. Men svårt.

Det tar på krafterna att aktivt lyssna till en annan människa.
Att inte försöka flika in en massa råd, tips eller egna funderingar...
Testa någon gång. Se människan som talar, lyssna till vad hon har att säga och sammanfatta för att visa att du förstår. Det är faktiskt roligt att se hur just den människa som valts ut för detta ändamål lyser upp.
Hon blir sedd.
Någon märker henne...

Förutom allmänt filosofernade över lyssnandets problematik och fallgropar kan jag lägga till att jag snart har arbetat av större delen av sommaren och att det känns osedvanligt bra. Jobbet är bra och jag känner att jag faktiskt kan det jag bör kunna och att jag är nog så kompetent för att klara av att arbeta med människor som behöver extra omsorg. Det känns faktiskt fint. Jag förstår inte människor som anser att ett arbete som hjälper andra människor i deras vardag är det samma som att torka bajs dagarna i ända.

Att hjälpa andra är en berikande sysselsättning som stärker ens egen personlighet och som gör att man blir stark i sina egna värderingar. Om jag kan få min brukare på ett bra humör blir även jag glad. Kanske har jag fortfarande mitt kommande arbete i ett rosa kärleksskimmer, men det känns som lilla jag har hittat en plats i världen där jag faktiskt kan vara till nytta. Sånt känns bra i hjärtat.