Solsken i all ära, men när jag i ensam majestät åkte för att vattna blommorna hemma hos kära faster igår kväll funderade jag lite över det här med rädsla, eller kanske mer rädslor. Det kanske inte är speciellt smart att fundera över sitt inre mörker när man själv känner en viss avsmak mot nattens alla hemskheter, men ändå.

När jag satt där i bilen och trodde mig se något obehagligt i backspegeln visste jag att det bara var min hjärna som drev med mig, men känslan gjorde mig ändå illa till mods. Att fantasin skenar iväg är nog något som alla människor drabbas av, om man inte (ja, jag har fördomar) är revisor eller möjligen begravningsentreprenör...

Så idag tänkte jag lägga upp alla korten på bordet och berätta för er mina innersta och obehagligaste rädslor. Kanske för att ni ska se mig i ett annat ljus, eller bara för att jag ska få en chans att vara men egen terapeut - vem vet? :)

Jag avskyr när det blåser så att det viner utanför fönstret, mörkret är en annan av mina demoner och sedan avskyr jag känslan av att inte räcka till. Sådär. Känns det bättre för mig nu? Kanske, kanske inte. Men jag har i alla fall fått ner mina tankar på pränt.

Det sägs att det tryckta ordet är mäktigare än svärdet eftersom man kan återvända till det som mödosamt plitats ner av någon seriös djävel (som jag). Hela vår värld bygger på detta. Det ska skrivas på papper hit och dit för att man ska kunna återvända och kontrollera att allt stämmer. Under vår historia har det bränts böcker, intellektuella har fått vara rädda för sitt liv, vetenskapsmännen har fått återgå till vad andra anser innan dom, kolla hypoteser och se om det verkligen stämmer. Ord är makt.

Intressant för västvärlden är att vi bara har 28 bokstäver att leka med, att skapa ord med. Ändå kan vi producera så mycket dynga, läsvärda texter och ibland även mästerverk av rang. Jag kan med gott samvete säga att jag och det skrivna ordet befinner oss i ett stadium av rosaskimrande passion. Det är en gåva att kunna uttrycka sig med hjälp av nedskriven text. Det talade ordet är flyktigt och fladdrar lätt iväg, det skrivna ordet har en tygnd som gör att det är mer oåterkalleligt när det väl är skrivit.

Skriver man har man en chans att korrigera det som man klottrat ner. För mig fungerar det skrivna ordet som en ventil för att jag ska kuna uttrycka mig sakligt och inte låta mina känslor ta överhanden över det jag vill ha sagt. För i en skriven text går det att antyda det som annars skulle få blomma ut och kanske förstöra de fakta jag vill få fram.

Kalla mig gärna konflikträdd om ni vill. En kontorsråtta som inte gör en fluga förnär. Men se då till att det inte finns papper och penna där ni väljer att placera mig. ;)

Min bakgrund inom det journalistiska hantverket kan i vissa fall lysa igenom, men min gåva att skriva är nog medfödd. Nej, jag tänker inte tråka mina eventuella läsare med att rulla runt i textens gröna ängar...

Jag började ju med att skriva om mina rädslor och inre demoner.

Kanske är det så att min rädsla för mörker beror på att jag har en inneboende rädsla över att förlora kontrollen. Att inte veta vad som väntar, att det inte går att se hela bilden. Rädslan för kraftiga blåsväder kan lika gärna vara mina känslor som uttrycker att jag ogillar att tappa fotfästet, att jag är en människa som trivs att ha fötterna på jorden och som ibland kanske rent av ägnar mig åt navelskåderi alternativt grubblanden. Det här med att inte räcka till kanske handlar om att jag vill vara en god människa, att hjälpa och stötta men samtidigt känner att jag inte kan klona eller dela mig till alla som jag anser behöver min hjälp...

Att var Jenny innebär nog en hel del filosoferingar och konstiga val i livet. Om jag verkligen kan ta till mig detta och inser mina styrkor och svagheter torde detta betyda att jag faktiskt kan forma min egen personlighet och därmed även bli stark i mig själv. Jag är baske mig bra som jag är för det finns ingen annan som kan vara som mig - sådäså! :p